Tänk va? Glädjen i att min Karinjo och hennes Anders ska få återvända till sitt ursprung, att redigera bilder i mysoverallen i skenet av tända ljus igen och titta djupt ner i tekoppen och lyssna på de där låtarna som bara tilltalar en ibland men som då gör det alldeles så där speciellt. 

Det är inget man kan klaga på. Alls. Faktiskt.

Och så sms:et på det. Nu ni. Är man nöjd.