Jag har ett spel på mobilen. Hay Day heter det. Man har en farm man sköter om och avancerar som bonde. 

Marcus på jobbet brukar reta mig för det, han höjer liksom hakan och hävdar att jag står under honom i rang i och med att jag roar mig med detta simpla nöje. Det oerhört märkliga i detta är att han själv för inte mycket mer än ett år sedan var en hängiven spelare av facebookspelet Farmville. Marcus må anses sig vara bra på mycket, men hyllar sällan sig själv över det han är bäst på; nämligen att kasta sten i glashus.

Nåväl, det är inte därför jag tar upp detta. Jag vill ta upp Mattias relation till spelet.

Han brukar ogilla mitt mobilpillande men detta har han ryckts med i. Han gillar det. Är mån om att djuren får mat och så.

Spelet fungerar så att ibland kommer det grannar och ber om saker. När männen kommer suckar han och säger "vad fan vill du nu då?", tyngd av deras krav.

Men så finns det en kvinna som kommer ibland. Hon har hatt, en liten klänning och stora ögon. Hon bär sin korg med sina späda små armar och nedböjt huvud och kollar upp med vädjande blick i hopp om att få ett par ägg eller kanske lite mjölk.

Här förändras Mattias.

Han blir mild, säger med len röst "Och vad vill du ha då, stumpan?" och ser genast till att försöka ge henne det hon vill ha.

Jag blir vred av detta beteende.

När hon besöker mig tycker jag gott att hon kan vänta. Ibland skickar jag helt enkelt hem henne utan ens en liten smula och fantiserar om att hon har en man hemma som är elak och som slår henne om hon inte fullföljer sina dagssysslor. "Ja, försök förklara detta du" säger jag mellan sammanbitna tänder medan hon lommar hemmåt med den lätta korgen och det tunga sinnet.

 

Ni ser henne i den rosa hatten på bilden här under. Tiggarslynan. Vid närmare eftertanke kanske det är bra att skicka in mobilen ett tag. Lite tid ifrån varandra kanske bara gör gott.