Jag vill här uttrycka ett hat mot en del Disneyfilmer med Lejonkungen och Micke och Molle som exempel.

Varför ska de göra dem så oerhört sorliga? Alltså vidrigt sorliga. Gnida in Simbas sorg i barnens ansikte. Inte att han ser sin far gå bort och sedan ta ett scenbyte då han hanterar sorgen. Nej, Simba ska ner, fram till sin far. Försöka återuppliva honom. HELVETE. Varför? 
Micke och Molle. När den stackars räven stöts bort och skickas in i skogen, utan att förstå varför hans matte gör något dylikt. Det är ju absurt! Slagsmålet med björnen, Molle som skadas, det är fan i mig ingen hejd på de groteskt sorgliga scenerna.

Och musiken som läggs till.
SKOJAR NI MED MIG?!

Jag skulle med högsta sannolikhet vomera av smärtor i hjärtat om jag tog mig an dessa filmer idag. När vi diskuterade sorligheter vid frukosten idag så blev jag oerhört upprörd över det faktum att de flesta filmer som gavs ut med oss som målgrupp enbart bestod av vidrigheter.
Idag har de bytt taktik. Nu är det roliga saker, kanske med en liten spännande twist i mitten, men inget större sorgarbete tycks krävas. Madagaskar? Nej va. Bilar? Okej, jag tyckte synd om traktorerna de välte men det håller ändå inte samma klass som när Bambi förlorar sin mamma på den vildvuxna ängen.
De märkte kanske att de som har utsatts för dessa miserabla storys blir aningen känslomässigt rubbade och att det inte håller i längden att ha en såndan befolkning. Fint, i så fall, att de har ändrat sig.
Men jag då? Som redan drabbats och lider av sviterna? När ska jag få upprättelse och ersättning?

Avslutar med att slänga upp en obeskrivligt sorglig musikvideo till detta.