Ja, jag har fått förtroendet att vara ensam en längre stund i en persons lägenhet. Som jag såg fram emot detta, la upp en tidsplan, byggde upp scenarion om de levande ljusen, tet, serierna jag skulle kolla på.
Jag pratade med Anki hela vägen ut hit, delade min lycka. Jag kom fram, gick genom vardagsrummet där ett täcke låg slängt i soffan vidare in i köket för att ställa blommorna jag hade med mig i vatten och avslutade samtalet.
Med ett stort leende på läpparna återvänder jag in mot vardagsrummet för att där stanna upp och falla ihop lealös ihop på golvet av ren rädsla, ty täcket tog i mitt periferiseende formen av en mänsklig individ.
Jag hämtade mig från händelsen, men tog ändå åt mig av insikten att det kanske inte bara är ren och skär njutning att vara helt själv när man lider av paranoia och har lätt för att få blåmärken.