När jag kom hem idag värmde jag en mozzarellapizza (fuck the detox) och kollade på tv i soffan. Inte helt otippat så dröjde det inte länge förän jag lämnat medvetandet. Någon timme senare ringer min fader för att förhöra mig om vägjobbet som nalkas om en dryg vecka och jag minns inte riktigt vad han säger eller vad jag svarar under de första minutrarna mer än jag vet att jag kände en oerhörd vrede där och då.
Jag minns också att den vreden framkallades av att jag tyckte att han inte hade någon som helst relevans i det han sade. Jag förstod honom helt enkelt inte och försökte framhäva detta genom att använda ett tonfall som verkligen påvisade idiotin i hans utlägg. Efter ett par minuters samtal så säger han något förvirrat och irriterat: Låg du och sov eller?
Då kommer jag plötsligt till en slags insikt. Kan det vara så att det är jag som inte är helt logisk i mitt tänkade i detta läge? Kan det vara jag som inte riktigt hänger med? Jag försöker hålla en någorlunda nivå i det som kvarstår av vårt samtal, men mest av allt är jag tyngd av en skam över av att ha blivit påkommen av att sova mitt på dagen att jag inte vill annat än att avsluta samtalet. Vi kommer överens om när jag ska komma över imorgon för att passa hunden och sedan lägger vi på.
Jag kan dock inte släppa tanken. Vad fan sa jag egentligen?


En annan gång jag inte riktigt heller var med på noterna: