Ja nu har det ju gått en vecka sen Domedagsprofeten gav alla en liten, liten olustkänsla i magen. Det blev ju så mycket skriverier om det där, alla vara upprörda och alla ansåg sig syna bluffen. Världen gå under, bah, nonsense. Men varför så upprörd då? Låt gubben ha sitt lilla roliga, han ska ju dö snart.
Själv blev jag inte det minsta påverkad. Dels för att världens undergång är en ständigt pågående process, old news liksom, men även för att jag växt upp med min alldeles egna undergångsmässare. Ja.

Min mor har länge förutspått detta, inte främst för sina religösa åsikter, utan kanske mer för att hon har en djupt pessimistisk ådra. Som de dagar solen strålade och vi alla diskuterade det vackra vädret, då kunde min mor alltid flika in med ett "Ja, men det blåser nog kallt" samtidigt som man såg en liten gnista tändas i hennes ögon. Detta är nödvändigtvis inget hon lider av, utan jag tror snarare att det är tvärt om. Vid minsta lilla jordbävning eller virus som spreds så satt hon framför tv:n med ett uttryck av överlägsenhet. "Nu är det dags" så hon lågmält och ett leende spelade över de smala läpparna.
Med andra ord så fylldes jag av vämre då den gamla mannen kom och ville förvarna oss alla om den kommande förödelsen. Lite nostalgisk blev jag. Min mor (och de flesta andra) är fortfarande vid liv och sitter nog än i dag och kanske bläddrar i en kvällstidning och ryser lite av välbehag då den nya tyska magbakterien sprider sig över världen, och det tycker jag är så fint.

Så nästa gång någon börjar varna om död och förintelse så ska vi inte trycka ner den människan tycker jag, utan istället le ett välmenade leende och säga jaha, ja men då skyndar vi med att ta oss ett glas vin innan det är dags.