Torsdagskvällar har blivit en helt ny typ av fröjd för mig. Jag vet att jag imorgon bara har fyra timmars arbete och sedan kan göra precis vad jag vill.
Vad. Jag. Vill.
Visst att jag bara jobbat sex timmar om dagen måndag till torsdag också, men vilka är ni till att regna på min parad? Jag tror mycket av njutningen ligger i att jag slipper bry mig om vad jag ska ta med till lunch, ett annars så ångestladdat ämne i vardagen. Mat.
Nu är det inte det att jag inte tycker om att äta, men det finns något så oerhört tragiskt över ihopskrap i en liten plastlåda med färggrannt lock.
Återuppvärmd och inte ens med hälften så tilltalande konsistens som den hade dagen före ligger den och hånar mig då den vet att jag måste äta den. Även matlådan känner olust, eftersom den vet att den tidigare var uppskattad och åtråvärd, men att den nu bara är en patetiskt skugga av sitt forna jag.
Ja, det jag vill säga är att äta min matlåda oftast är som att ligga med Christer Sandelin. Det var bättre förr, helt enkelt. (Oh no I didn't!)
Torsdagar har för mig blivit den nya fredagen. En avslappnad fredag där man slipper forcerat fredagsmys och att sitta och klippa med ögonen framför panikproducerade gameshows. Känslan av att hela helgen faktiskt ligger framför en. För faktum är; i och med att torsdagar blir den nya fredagen så blir också söndagen den nya måndagen.
Söndagen går ut på att våndas över att man inte nyttjat helgen bättre och bäva inför den kommande veckan som närmar sig i samma takt som Christer Sandelin närmar sig en överdos. (Men nu får jag väl ge mig?! Jag har inga som helst grunder för dessa påhopp!)
Nej, torsdagen är fylld med hopp, planer och förväntningar och på söndagen har man facit i hand och det finns inget man kan göra åt det, bara hetsa igenom nästa vecka och återupprepa proceduren.
Men vem är jag att regna på eran parad? Trevlig helg.