I dagar har han gått där med den förbannat slöa tingesten. Utan resultat.
Gräset växer och växer i takt med vansinnet. Sakta men säkert försvinner omvärlden och på kvällarna tittar han ut genom fönstret med dunkande tinningar och kan riktigt se hur gräset sträcker på sig, hånar honom.
Det kommer aldrig sluta växa. säger han tyst mellan sammanbitna tänder. Sa du något? ett höjt ögonbryn från henne på andra sidan köksordet. Han tittar på henne med tomma ögon och känner hur vreden expandrar i honom, slänger sig från sida till sida i hans bröst, vill bryta sig ut. Nej. svarar han och vänder på nytt blicken ut genom fönstret.
Köksklockan tickar högre än någonsin. Hon vänder blad i Sköna hem och dricker te högljutt. En fluga slår i förvirring mot runtan om och om och om igen ihopp om att nästa försök ska vara det som frigör den.
Dessa är ljud som växer i honom trots att han bara är medveten om en endaste sak.

Gräset. Grönt. Högt. Uppkäftigt. Ändlöst.

I utmattad panik reser han på sig. Vart ska du, säger hon mer än hon frågar. Han tittar inte ens på henne när han svarar. Jag går ut och klipper gräset.

.