När jag var nere i tvättstugan idag så fick jag nått slags hjärnsläpp då jag skulle tömma den sista tvättmasiknen och lyckades trycka igång den igen. Då maskinerna är från tidigt 1700-tal så går de inte att stoppa då man startat den utan man får snällt vänta. Då slog det mig att jag faktiskt kunde ta och ägna mig åt något jag älskar medan jag väntade. Nej, era små snuskhumrar, jag pratar om att mangla tvätt.
Att lägga in manglade sängkläder i linneskåpet får mig att rysa av välbehag, men då Eken ofta är med och hämtar tvätten så får jag inte tid till detta eftersom han stressar på mig nått så överjävligt. Men nu. Nu hade jag tid.

Jag började med sängkläderna och tänkte att jag kunde gå in på handdukar och kalsonger efter det och sedan avsluta med strumpor. Påslakanet jag började med var något av en utmaning då vi har dubbeltäcke, så jag fick vika det två gånger för att det skulle funka och automatiskt ställa in mig på att det inte skulle gå att få det ultimata resultat. Jag accepterade det. Gott så.
Men säg den lycka som varar för evigt. I min manglar-eufori så märkte jag att det sprakade ganska mycket i maskinen och när jag sedan skulle ta ut det första manglade påslakanet så insåg jag vad det var för något.
Det jag inte visste innan jag började var att det inte var en vanlig mangel, utan en slags två-i-ett lösning. En kombinerad mangel/stun gun.
De första "kyssarna" jag åkte på var hanterbara, men mangeln hade bara börjat. En stöt vandrade genom mina iPod-hörlurar och friterade hjärnan. Efter detta ökade de i stryka så pass att jag stod och halvgrät av rädsla inför att vika ihop sängkläderna. Men då jag såg resultatet av den prydligt manglade och ihopvikta sängkläderna så kunde jag inte sluta. Det var fruktansvärt. Jag fick stöt på stöt och till slut så visste jag knappt vem jag var längre, allt jag visste var att jag måste göra allt för att få släta sängkläder.
När jag väl lyckades slita mig ur transen så lovade jag mig själv att aldrig mer använda mangeln igen. Jag kan inte hantera den, jag har inte den styrkan.

Omtöcknad med håret på ända och sprakande fingertoppar vandrade jag upp mot lägenheten med min tvätt. Aldrig mer, mässade jag. Väl inne öppnade jag linneskåpet och fick syn på den sorgliga högen med skrynkliga örngott och tvinnade lakan. Jag lade in den prydliga, nymanglade högen och kände att jag inte hade något val längre. Jag har påbörjat något jag inte kan avsluta på egen hand.

Nästa tvättid är om två veckor. Då möts vi igen. Må bäste man vinna.