För några dagar sedan så tog de in förbannat vackra orkideér till ICA. Jag ville köpa ett gäng men insåg att de var så dyra och att de faktiskt bara blommar en gång då jag har dem, sen dör de. Eller nej, den jag fick från Eken för två, tre år sedan som en höst-uppmuntrings-present (Hör ni det? Förr fick man höstpresenter hur som helst. Det är så de snärjar en. Sen kryper de ur skalet och visar sitt rätta jag.) den blommande två gånger. Men den dog för bara några veckor sedan. 
Jag har kvar den vi fick som inflyttnings/påsk-present av Björn och Kajsa, men den tycks inte vilja blomma något mer. Den bara står i sin kruka och ser miserabel ut. Men i och med att jag fick syn på orkideérna på ICA så drabbades jag av en fruktansvärd ångest. Ett slags dåligt samvete.
Jag tänkte på den lilla rackaren som står i datarummet och bara väntar på att få dö ut på riktigt. På att jag ska pull the plug som man säger i staterna. Men vad gör jag? Jo jag vattnar med näring och härjar, för att få ut några dagar till av den stackars lidande växten, enbart för min egen vinning. Som en döv, illaluktande golden retriver med gråstarr och stela bakben som man spar för att lille Timmy inte ska bli ledsen, trots att den med stora bruna ögon ber om att få bli befriad från detta lidande. Men sen bör man ju inte ge hundar växtnäring heller.
Den här orkideén står i fönstret, ovanför elementet, bredvid termometern som oftast visar på över 30 grader. Om man vill att en orkideé ska blomma om så snart som möjligt ska man ha den i ca. 17 grader. Så det första jag gjorde när jag kom hem var att vrida ner elementet, och sen har jag försökt finjustera graderna så jag ska nå den ultimata orkideétemperaturen. Det gör inget att jag i dagsläget får sitta i mössa och overall när jag ska bruka datorerna, jag kan ju inte tänka på mig själv hela tiden. Vad är väl livet utan växter? Grönt är skönt!


Men blommar inte den jäveln inom kort så åker graderna upp och växthelvetet ut.