Eken sitter och WoWar då det plötsligt ringer från hans telefon i köket. Helt plötsligt börjar det smattra som fan på andra sidan skrivbordet (vi sitter ju mitt i mot varandra) och man ser paniken i hans ögon. Kommer han hinna förklara för de andra nördare att han snart kommer vara tillbaka innan personen i telefonen lägger på? Han vrider mer och mer på kontorsstolen för ha fri väg mot köket när det väl är dags, tillslut sitter han och skriver över axeln på sig själv. Oj, där gjorde han ett ryck, NEJ, han måste skriva något mer. Allting på skrivbordet skakar, speciellt alla glas och tallrikar efter stressintagna måltider framför det tidigare nämnda spelet ligger risigt till.
Ringsignalen börjar om  på nytt och tiden är nu knapp, kommer han hinna?! Helt plötsligt hör man det, det slutgiltiga enter-trycket, och han är på väg.
Likt en nyfödd elefantunge stampar han sig vingligt ut i köket (det är ju inte lätt att få musklerna att lyda då man rört benen på x-antal timmar). Efter några piruetter av vilt sökande inne i köket finner han mobilen och hinner trots allt svara innan det är försent. Hurra!!! En seger i det lilla för Eken. Bra jobbat.