Okej, det är så här va. Jag har länge tänkt att jag ska nöta igenom alla säsonger av Sex and the city. Bara för att liksom. Jag har sett något avsnitt på tv då och då, och tyckt att det var okej. Inte så mycket mer än okej, faktiskt.
Lite fniss nu och då. Lite "Ah, har man inte varit där så säg" ibland. Lite "you go, girl" sporadiskt. Men det har stannat där.
Ändå har jag haft drömmen om att se dem alla, bara för att ha det gjort.
För ett bra tag sen fick jag Sex and the city-filmen av min svärmor, och den har sedan dess legat och hånat mig i videohyllan, då jag lovat mig att inte se den förän jag sett alla avsnitt. Och som jag väntat.
Boxen har varit för dyr för att inhandlas och nerladdning är ju olagligt(...) så jag har liksom gått och väntat på ett slags mirakel.
Detta miraklet heter Kajsa och är min svägerska.
Jag har tidigare sett boxen stå i deras hem och jag har någon gång uttryckt en svag förfrågan om att få låna den då hon sett klart den, men då Kajsa är en kvinna med liv som inte har tid att se på dvd:er förpackade i en söt lite skolåda så trodde jag aldrig att det skulle hända.
Men så hände det! Kajsa blev fruktansvärt sjuk och fick genomgå en hemsk operation och blev sedan sängliggandes! Ah, som jag hade väntat på just detta ögonblick, det gick inte att sätta ord på min lycka!
Hon kunde helt enkelt inte göra annat än att vrida sig i horribla smärtor och kolla på Sex and the city säsong efter säsong efter säsong.
Allt för min skull, eller hur, Kajsa?
Och nu har jag den. Den lilla söta skolådan. Ibland går det några dagar utan att jag ens tänker på den, men så faller lusten in och jag tänker att jag nog ska se ett avsnitt, vips är det dags att byta dvd och det är mörkt ute.
Jag fnissar, skrattar och sitter bakom skämskudden om vartannat. Ja, jag har till och med gråtit.

-Your girl is lovely, Hubble.
-I don't get it.
-And you never did.

Man är del av en underbar vänskapskrets som aldrig har tråkigt och som ständigt har en varsin drink i handen. (Lovely, I know.) 
De har den här relationen som alla tjejer vill ha med sina vänner men som få är tillräckligt avslappnade för att få, och det är nog därför Sex and the city har lyckats så jävla bra med att gå in i vänskapstörstande kvinnohjärtan.
Visst, det är en jävligt brudig serie, men jag erkänner- Jag älskar den. Jag gör det. Nu är det sagt.
Det sjuka är att jag på något vis blir jävligt röksugen av att se Carrie sitta i sin stol vid fönstret och kisa drömskt i månljuset samtidigt som hon drar in djupa bloss och hennes monologer spelas upp i bakgrunden.
Jag kan inte röka, då kräks jag, detta har vi pratat om förut. Men jag vill ju vara lika cool som Carrie.
Nej, nu ska jag sluta, jag märker att jag börjar sväva iväg.
Om jag ska gå och se ett till avsnitt? Abso-fucking-lutely.

Jag och mr Big.