Den här veckan har jag promenerat rätt mycket med Valle, mammas och pappas hund. När jag tog en lite längre runda såg jag en skogsstig som skulle leda fram till en tjärn. Eftersom jag inte är så mycket för att promenera i skogen ensam så tänkte jag att det skulle vara mycket mysigt att ta den här promenaden med Eken när han kom hem. Han, jag och hunden i solsken, pratandes om ditt och datt. Ser ni idyllen?
Idag så följde jag med honom på en motorcykeltur där vi stannade på sibylla för en enkel brunch, det hela var mycket mysigt. Jag såg fram emot att hålla i myskänslan genom att ta promenaden efteråt, men då gick Eken plötsligt och blev trött. Han ville pilla med sig gitarr istället.
Nu går jag runt och lägger små hintar om hur mysigt det ska vara och märker hur hans irritationsskala bara stiger och stiger, jag är två hintar i från att han skriker: Men det var ett jävla tjat! så saliven sprutar, vilket verkligen skulle rasera mysfaktorn. Men samtidigt är jag bara tre hintar från att han ger med sig. What to do?

Valliam.