Jag mår inte särskilt bra. Vi var nämligen på en liten fest igår, och jag anlände med två cube och ett glas vin i magen. Jag tänkte inte dricka något där. Eken körde och skulle inte dricka något alls.
Det spelades gitarr och fiol, medans vi som inte hade koordnationen till att spela instrument sjöng. Trevligt.
Männen i sällskapet börjde armbåga Eken lite lätt i sidan. "Skaru inte ha en öl då? Det finns ju skjuts hem." Jag visste hur det skulle sluta. Det gjorde jag redan då Eken frågade om vi skulle åka dit och yttrade orden: men jag tänker vara nykter. Att stå emot grupptryck är inte hans grej, speciellt inte när det gäller öl eller annan rusdryck.
Så det blev en öl. Och så en till. Det bjöds på grogg. Jag blev också bjuden på grogg (Grupptrycksgrejen är nämligen inte min starka sida heller.) och öl, som jag inte ens trodde jag gillade, men tydligen så gör jag det nu.
Jag ser det lite som en mognad från min sida. Att kunna njuta av en öl. Den mognaden fick jag även känna av den här morgonen.

Klockan sju ringde klockan då vi hade en tvättid bokad tills då. Eken klagade över hur fruktansvärt dåligt han mådde, medans jag fnissade och slog emot varenda vägg, byrå och dörrkarm på väg mot hallen. Sicksackandes över gårdsplanen tog jag mig sedan mot tvättstugan och började sortera ljust och mörkt, medan Eken anlände en stund efteråt med den andra tvättkorgen, likblek i ansiktet och jämrandes.
"Hihihi, är det jobbigt?" fnissade jag medans jag fyllde maskinerna med tvättmedel och sköljmedel, med oerhörd avsaknad av precision. Dock mådde jag skitbra.
Väl uppe i lägenheten igen la jag mig åter i sängen och lyckades somna om för att bli tvungen att vakna och gå ner till tvättstugan en halvtimme senare igen. Och jävlar vad dåligt jag mådde. Ett fruktansvärt obehag hemsökte min kropp och att skjuta mig själv kändes 30 gånger så lockande som att gå ner till tvättstugan.

Denna fruktansvärda baksmälla har blivit vanligare och vanligare den sista tiden. Jag försöker intala mig att det nog var för att jag blandade grogg, vin, cider och öl, men det har jag aldrig haft något problem med tidigare och faktum är att jag troligen hade mått lika dåligt om jag bara hållt mig en sort.
De första fyllorna är i regel dem då man spyr som en gris, för kroppen är inte van och man vet inte sina begränsningar. Mina första fyllor bestod av groteska mängder sprit och nikotin i alla dess former, dock kräktes jag aldrig. Jag var inte heller dålig dagen efter. Törstig kunde jag vara, men ett glas vatten senare var allt frid och fröjd och nästa flaska korkades upp.
Detta tog så smått vändning för ca två år sedan, då jag kräktes en kväll då jag kom hem från krogen. Detta återupprepades ett par fyllor senare och jag märkte hur den där festcigaretten fick mig att kvälja. Jag förstod inte då vad som höll på att hända, men valde att tacka nej när de andra gick ut för att röka. Kort där efter så gick det inte heller att ta den där lilla festsnusen för att avnjuta niko-kicken, nej, för då visste jag att jag skulle få somna på toalettgolvet några timmar senare med halvsmälta rester från middagen i håret. Nu kan jag inte ens stå bredvid någon som röker eller känna lukten av snus utan att vilja vomera.
Men detta var ändå okej, för jag var ändå shotsens okrönta drottning, och kunde supa vem som helst under bordet om jag så ville. Kunde. Det funkar inte riktigt så längre.
Det värsta i det här är att jag inte tagit in det än. Är det fest så dricker jag som jag alltid druckit. Har jag tur så kräks jag upp allt på kvällen innan jag somnar, annars väntar baksmällan from hell dagen efter. Som nu.

Jag borde lyssna på min kropp och ta det lugnt, kanske till och med vara den större människan och stå över, man kan ha roligt och vara nykter också. Men inte lika roligt. Jag föraktar mitt naiva jag som tränger fram varje gång jag står där och tvingar ner en vodkashot och känner hur det knyter sig i halsen och hur munnen börjar vattnas, sväljer, sväljer, sväljer... Så ja, nu är det bra, en till! 
Det jag borde göra är att ta chansen att mogna ytterligare och lägga fjortisfasonerna på hyllan, men på nått vis känns detta som ett steg bakåt i min utveckling. Om inte annat så vore jag inte lika cool.
Jag har diskuterat det här med min vän Sebben och kommit fram till att det kanske bara är lite övning som krävs. Frekventare alkoholintag, med andra ord. Bara hålla mig till vodka, och strunta i vinet. Detta skulle vi ta tag i när han kommer hem i sommar. Just nu känns det här inte alls så lockande. Jag dör hellre. Men samtidigt vet jag att kommer sitta där om två veckor med de små glasen uppradade, mitt kaxiga leende påklistrat då jag i mitt huvud fortfarande är Sanna the Shotmaster och med Sebastian mittemot hetsande väsandes: Fullast vinner.
För tre år sedan hade jag vunnit och gått ut och tagit en segercigg på balkongen medans de andra slocknat. Idag får jag nöja mig ett tröstpris iform av 3 liter vatten och två ibumetin.
Ja, tiderna må förändras, men minnena finns kvar.