Är hemma nu.
Men hörrni. Om nu mina sömnsvårigheter under förra natten berodde på att jag skulle jobba i backen idag så var det ju helt i onödan. Men det är väl oro oftast. Om man inte väntar på sin hängning d.v.s.
Jag stod i kiosken FÖR FÖRSTA GÅNGEN. Först stod jag med en trevlig tös som jobbade sin första dag dagen före. Det fick mig att känna mig trygg direkt. Vi var barn bägge två. Och det flöt på förjävla fint, ska ni veta.
Men så helt plötsligt förändrades allt då chefen ringde sista timmen och sa att det var dags för den andra tjejen att gå hem och att jag skulle få stänga. Och just när människan gått hem, vad händer då? Jo, då kommer ett barn fram till mig, med ett ansikte vått av snö och svett, som jag just serverat en varm choklad.

- Den här smakar märkligt. sa den lilla pojken.
- Jaha? svarar jag frågade.
- Den smakar bara grädde och vatten.

Panik! Ångest! Dödslängtan!

- Jaha, då är chokladpulvret säkert slut. Jag vet inte hur man byter det men jag får väl prova. Om jag gör fel och får sparken, bjuder du mig på en kopp choklad då som plåster på såren? frågar jag nervöst pojken som intensivt iakttar mina tafatta försökt till att fylla på chokladen.
- Nej. svarar det kallhjärtade barnet utan att röra en min.

Bytet gick bra och barnet fick en ny kopp. Jag grät ihopkrupen under diskbänken i fem minuter, varken mer eller mindre, innan jag tog mig kragen och började förbereda för stängning.
Nu är jag hemma och har precis börjat njuta av att detta lilla mandomsprov är över och är på vippen att påbörja ångestvågen inför torsdagens arbetspass. The show must go on, som man säger. På återseende.