Igår såg jag mig själv i spegeln och tänkte att, jävlar vad pluffsig jag ser ut. Känner mig inte särskillt bra heller, liksom svullen och uppblåst. Trots dessa insikter kunde jag inte låta bli godis (ni vet polly-påsen och lakritsen jag köpte på mig, intogs i oerhörda hastigheter.)
Eken har tjatat på mig att jag bara lyssnar på ledsen och arg musik, och vad är väl felet i detta, har jag då undrat.
Alldeles nyss såg jag ett avsnitt av MTV's MADE, om en tjock pojke som genomförde en sån där jävla simma-cykla-springtävlingt, triat..ta..lo.. ja, nått sånt heter det. Och jag grät som ett litet barn när han kom i mål. EN TJOCKIS SOM SPRANG?! Jag tyckte att det var så fruktansvärt fint. Han klarade det.

Alldeles nyss var jag inne på en blogg som hade lagt upp massa oerhört vackra rymdbilder. De var så himla maffiga, och jag blev verkligen häpen över hur vackra de var. Samtidigt blev jag nedstämd över hur man aldrig riktigt kan ta in skönheten i det hela. Man kan bara se det på bild. Förstår ni vad jag menar?
Som när jag hade min Dean Winchester-fas (Ja, jag är SÅ över honom nu.) så blev jag liksom upprörd över att jag inte kunde göra något med det hela. Skulle jag befinna mig framför Dean Winchester i egen hög person skulle jag bli så grymt besviken, för jag vet liksom inte vad jag skulle göra. Troligen skulle det bli någon slags överslagshandling, att jag skulle sätta mig ner och virka eller något. Precis som när jag ibland tänker på hur mycket jag gillar Eken. Jag vill HA honom. Men jag har ju honom redan egentligen, ändå känns det inte nog. Som med kattungar också. Man vill liksom smälta ihop sig, det duger inte med att känna, klappa och pussa.
Det jag säger är att jag vill mosa in kattungar, Eken, Dean Winchester och universum i mina porer.
Ja, det är det jag vill.
Jag vill ta in skönheten maximalt, men tiden är för kort för detta, och människan har inte tillräckligt många sinnen för att kunna göra det! OCH DET GÖR SÅ ONT I MIG!!!
När jag sitter och är som mest deprimerad och har faktisk ångest över att rymdens spektakel är så oerhört vackra så slår det mig att jag nog har en smula PMS. Symptomen är så klassiska. Och trots det faktum att jag går igenom detta så gott som varje månad så inser jag det aldrig riktigt. Varje gång lyckas min kropp föra mig bakom ljuset. Nästa gång ska jag fan vara förberedd. Då jävlar kan den där förbannade tjockis springa hur långt han vill, jag kommer inte bry mig! Om han inte nu bär på försummade djurungar d.v.s.