Hösten står för dörren och ett tydligt tecken på detta är att tv-kanalerna börjar kräma på med underhållning igen.
Jag avnjöt nyss ett avsnitt av det återuppstådda programmet Fångarna på fortet. Ja, jag vill nog säga att jag njöt lite, det var inte en överdrift jag nyss hävde ur mig. Nostalgitrippen var total.
Visst, nog var det inte helt som förut, det var det inte. Fader Foura t.ex. var ju tyvärr utbytt, kanske har han trillat av pinnen utan min vetskap, men det var ändå en fruktansvärd besvikelse och se allas vår "Vi hade iallafall tur med vädret"-pappa spela någon slags upphottad Fonz. Det var inte bra. Jag skämdes lite, om jag ska vara ärlig. Hade dock rätt på alla gåtor. FYI, liksom.
Men annars så var dvärgarna lika snabba, Gunde nästan lika peppig och Agnetas ben var om möjligt ännu mer välsvarvade denna säsong.
Något som gjorde mig lite extra glad i hjärtat var att se Gundes fascination av dvärgarna. Varje gång de korta små männen tryckte upp sina knubbiga små fingrar i filmkameran för att visa hur många nycklar lagen nu hade så såg man hur road Gunde blev och fnissade, varpå han schasade iväg dem mot nästa kammare. Han hade ett slags varmt överseende i blicken då han såg på dem, som att han såg dem som små barn och inte vuxna individer. Jaja, låt dem hållas, tycktes han tänka. De ser ju så roliga ut när de springer. Och de har ju sin charm, sannerligen.
En inre nostalgiresa innebär ju inte bara glädje, utan är känd för sitt bringande av vemod. Jag kom att sakna fredagarna hemma i soffan då min bror fortfarande bodde hemma. Vi gjorde varma mackor med champinjonstuvning och åt sedan glass som vi köpt från glassbilen tidigare samma dag. Hollywood-strut, eller kanske sandwich.
Jag minns en kväll speciellt då vi knappt såg på tvn, då mamma köpt ett varsitt tetrisspel åt oss från glassbilen. Vi satt och fipplade med de där små spelen med djup intesitet, men Fångarna på fortet fanns ändå där i bakgrunden och värmeljusen var tända på bordet och spred ett varmt sken.
Ja, det var tider det som tyvärr inte kommer komma tillbaka. Men Fångarna på fortet kommer tillbaka imorgon. Och jag kommer kolla.

(Är det bara jag som tycker att Agneta är ruskigt lik Jodie Foster på den här bilden?)