Ahh, äntligen hemma. Eken och jag har haft två intensiva semsterveckor, inga sovmornar eller något navelluddspillande här inte.
Det hela började med målning i Falun, en målning som husägarna först försökte lura mig att själv ta tag i med orden att det nog rörde sig om fyra arbetsdagar. Det tog tre. När vi var fyra personer.
Jag tackar alltså gudarna för att jag fick förhinder då så vi alla kunde hugga in nu istället. Dagarna bestod av vit färg, svett och tårar, kvällarna av skamligt god mat, rusdryck och många goa skratt. Jag kan inte med ord beskriva hur bra jag trivs i det sällskapet, men nu ska jag inte gå och bli sentimental.
Onsdagkväll så tog vi på oss ansvaret som hus- och katt-vakt när värdparet åkte ut på lite utflykt. En oerhört krävande uppgift då vi måste trycka i oss kopiösa mängder lösgodis, titta på sjukt mycket spökjagande hunkar och inte lämna bäddsoffan på hela kvällen.
Inte helt utan hjärtesorg tog vi oss hemmåt på torsdagen och möttes av Phäntielicious. Det tjattrades lite och kalasades på nyplockade jordgubbar, så trevligt att vi genomförde fredagen på ungefär samma sätt, men då med inslag av marknad och second hand-shopping.
Lördagmorgon bar det av till Hudik för ytterligare lite shopping, strandhäng och fest med Mc-Sandra och dennes bihang. Trötta och sjukt bakis vandrade vi i spöregn mot bussen på söndagmorgon, kom hem, åt pizza och sov sedan som stockar. 
Det var första veckan. Imponerade? Äh, man ska ju känna att man lever om man säger så. Men jag märker att ni blir lite överväldiga av detta rockstjärneliv jag och Eken lever så jag låter er ta en pause här, så återkommer jag med vecka två. Måste häva i mig lite frukost och så. Blir väl en näve nötter från golvet och en 6:a Jack Daniels. På återseende.

Eken mitt i målningsakten. Nej, han har inte t-shirt.