Just i detta nu står det en unge ute i trapphuset som har upptäckt den förträffliga ackustiken och nu prövar sin röst. Detta har pågått ett tag nu. Det är inte sång, det är nog barnet för litet för, utan det är en himla massa enformiga A:n. Det jag helst av allt vill göra är att springa ut, ta tag i barnet och lyfta upp det framför mig och sen skrika AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA i dennes ansikte. Sen släppa barnet i stengolvet, leta upp mamman och och ge henne samma behandling för att hon inte verkar göra något för att få tyst på barnet. Detta är alltså min första impuls som jag än så länge lyckas kväva. Innerst inne vet jag bättre. Men lusten finns där.