Jag kommer in hit och upptäcker att jag fått en avhyvling av Sara. Hon är rasande över att jag inte uppdaterat. Säger att hon varit inne 10 gånger utan att något hänt här inne.
Jag blev lite ledsen då jag läste detta och kände att jag måste försvara mig. Själv har jag säkert varit inne på min blogg 20 gånger utan att något hänt och blivit lika upprörd, om inte värre, av denna nonchalanta ignorans. Jag vet inte vad jag ska skriva om helt enkelt. Allt jag har gjort de här två dagarna har varit att städa och spela sims 3, samt blivit trakasserad av telefonförsäljare. Inget har gjort mig överdrivet ledsen eller fruktansvärt glad. Jag har befunnit mig i ett slags känslomässigt limbo, fången i en gråskala, så att säga.

Imorgon däremot, kommer jag lämna stationsgatans trygga livmoder och bege mig ut för att finna inspiration. Jag är dock osäker på hur väl jag kommer finna detta, då jag byter lägenhetens betongväggar mot skog och intet förutom skog. Kanske gör lite friskluft mig gott, och kameran med dess makrofilter ska få följa med mig. Men varför gör jag detta? För eran skull, mina kära bloggläsare.
Ni ser på mig genom era skärmar likt knubbiga barn som tittar in i ett akvarium. För er är jag blott en vacker kinesisk kampfisk som ni kräver underhållning av. Ni slår med era klibbiga små fingrar mot glaset för att få mig i röresle. DANSA, DANSA! skriker ni, och jag simmar stressar runt, oförmögen att tillfredställa er. Min smärta ser ni inte, bara mina tomma fiskögon och min frågande, kippande fiskmun som mimar: hjälp... hjälp.

Detta är då en anledning till att jag beger mig ut imorgon, för eran skull alltså, men också för att Eken ska jobba extra och kräver sällskap. Jag ska alltså sitta instängd i en skördare i sex timmar och uggla, inklämd bakom Ekens stol. Även han förväntar sig att bli underhållen av mig, det tycks vara min lott i livet. Ge, ge och åter ge. Får se hur jävla roligt han tycker att det är imorgon då jag ohämmat mässar: Kan vi åka hem snart? Kan vi åka hem snart? Hur långt är det kvar? Kan vi åka hem snart?
Hehehe, ja. Det kommer bli vackert. Jag offrar en dag för att aldrig någonsin behöva sitta i en skogsmaskin igen, på så vis känns det överkomligt.
Jag gör alltså min lilla dans, konstsim om man så vill, och ser er för tillfället bli nöjda och stappla bort från min inglasade värld. Lugnet infinner sig och jag kan för en stund pusta ut, men vetskapen om att ni strax kommer vara tillbaka med era krav finns där. Det är detta som är skräcken, men också tryggheten, för Sanna the entertainer.