För några dagar sedan fick jag ett mail där Samantha berättade att hon skulle komma hem från Norge den här helgen, för att sedan längre fram i veckan landa i sin lilla hemby. I fredags så kom jag på att hon kanske redan var inom Sveriges gränser, så jag ringde hennes gamla hederliga nummer.
Med hjärtat i halsgropen så väntade jag in den första signalen. En dov, tung signal ljöd och jag var säker på att jag skulle bli kopplad till röstbrevlådan, det låter ju så då ni vet. Men så plötsligt kom en till signal. Ska jag lägga på?! frågade jag mig själv och kände en viss panik infinna sig.

-HALLÅ! Skriker plötsligt en röst i andra änden.
-SAMANTHA! Skriker jag tillbaka.
-JAG ÄR I SVERIGE! En hel jävla skrikfest pågick i telefonen.

Hon berättade att hon hade återträff med sin gamla klass men att hon såg fram emot att träffa mig på tisdag, men troligare på onsdag, fast kanske på torsdag istället. Vad ska man säga? Jag var i exstas innan, under och efter samtalet och nu räknar jag ner tills hon kliver av tåget, bussen eller vad fan hon nu anländer med.
Jag förstår att ni också är upprymda, men ännu har jag inte berättat den bästa delen: HON BLIR HEMMA I EN HEL JÄVLA VECKA! Hurra, hurra! Jag har redan ringt mamma och frågat om det är okej att Samantha sover över hos mig, och det var det. Så nu ska vi ha så roligt, så roligt, så! Jag ska snart börja fylla i ett lekschema och inhandla vin och godsaker. Nu hoppas jag verkligen att Samantha inte börjar boka in massa spelningar och jävlas, för då blir jag ond. Självklart har jag förståelse för om hon vill träffa sin familj en dag. Jag kan till och med vara så överseende och ge henne en lunch med sin farfar. MEN SEN ÄR HON MIN! HAHAHAHA! Seså, nu kan ni glädjas med mig.