Alldeles nyss ringde det på dörren. Tre signaler efter varandra vilket innbär att det var uringrannen som ringde på. Jävlar, tänkte jag, vet han inte att Eken är på jobbet? Han ringer nämligen bara på när Eken är hemma, mig vill han inte prata med. Det var då det slog mig- Eken samåkte till utbildningen imorse, därför står bilen hemma. Satan, satan, satan. Reste mig sakta från datastolen. Ska jag skita i det? Då hörde jag hur handtaget trycktes ner men som tur var hade jag låst. Äh, han nöjer sig om jag berättar att Eken är på jobbet, tänkte jag och öppnade dörren.

- Eh, äh, änt han hemma?
- Nej, han är på jobbet, han samåkte så därför står bilen kvar.
- När kommer han då? hör jag en kvinnoröst säga bakom honom och jag öppnar dörren lite mer och finner vår granne från andra trappuppgången stå där.
- Klockan fyra. svarar jag.
- Jaha, då har jag åkt hem, hör jag ännu en kvinna uppgivet säga och jag slår upp dörren på vidgavel.

Tre gamla människor har samlats utanför min dörr och ser nu frågande på mig.
Eh, vad gäller saken då, frågar jag.
Dä ä draperie förstår dö! säger den gamla gubben.
Vi får inte ner dä, jag når int ja. säger tant nr 1.
Och jag har ont i bröste! inflikar tant nr 2. 
Jag säger att jag kan ta en titt på det bara jag får byta om och de tre går tillbaka in i gubbens lägenhet. Jag hoppar ur morgonrocken och tar på mig mjukisbyxorna och går in i den fränt luktande lägenheten och finner ett halft nerplockat draperi bredvid sängen. Jag hoppar upp på stolen som står bredvid och plockar loss hela tygstycket.
Ville ni ha upp det andra också? frågar jag och hoppas att de inte vill det, men joo då. När jag står där och anstränger mig för att andas så lite så möjligt så får jag en uppfattning om deras personligheter då jag iakttar dem då de försöker få upp en julgardin.
Gubben står i ett hörn och andas tung och ser hur sin lägenheten blir julpyntad. Gott så. Då och då frågar han mig om jag behöver hjälp, men vi vet båda att han inte skullle ha en chans att varken få upp eller ner det där jävla draperiet. Man märker också att det smärtar lite att be en ung flicksnärta om hjälp, vilket också troligen är en anledning att han bara vill prata med Eken.
Tant nr 1 är bestämd och vill inte erkänna sig ha svårigheter med något, och det verkar vara hon som håller i självaste operation jul hos urinfarbrorn.
Tant nr 2 står mest bredvid och pratar om allt och inget i ultra rapid, samtidigt som hon smårycker i gardinen och och får lite trät av tant nr 1.
Då jag äntligen fått upp det där jävla draperiet och inte har något blod alls kvar i armarna hoppar jag ner från stolen och frågar om det är godkänt. Tant nr 2 och urinfarbrorn tackar så hemskt mycket, medans tant 1 åter mässar: jag nådde int ja, vettu. Jag hör tant nr 2 försktigt fråga tant nr 1 om det möjligen behövs hjälp med gardinen och denne svarar att det inte går att få på gardinen på stången, det är omöjligt. Jag var på väg att gå därifrån men hade inte riktigt hjärta till det så jag gick fram till de två tanterna.
Tant 2 var mycket glad över detta och försökte visa mig vart felet låg, och jag kände lite prövande på gardninen som hölls i av tant 1, men denne vägrade släppa. Tillslut föreslog tant 2 att gardinstången skulle tas ner helt så de kunde försöka på golvnivån, och då såg jag mig chans. Snabbt som attan snodde jag åt mig gardinen och lyckades dra på resten av gardinen. Ja, men se där vad lätt det gick, sa tant 2 och verkade näst intill överlyckligt. Tant 1 visade inte samma glädje utan mummlade något i stil med ja, så där kan man ju också göra. 
Jag tog farväl av den gamla trion och gick hem och desinfekterade händer och armar, och nu sitter jag här och känner hur det kliar i hela kroppen. En smula obehagligt känner jag att det är, men jag har ju gjort dagens goda gärning iallafall. Samt fått något att blogga, så vi kan väl se det som att vi alla är vinnare i det här.