Idag slutar Phäntie the Puffin sin skola. Detta innebär många tårar och smärtsamma farväl för hennes del, då hon skiljs från de människor hon kommit mycket nära de senaste året. De har delat glädje och sorg, framgång och motgång samt druckit en hel del sprit tillsammans.
Jag tycker mycket synd om Samantha då hon måste genomlida detta. Men samtidigt så blir jag lite lycklig. Jag går runt
och fnissar lite och känner mig upprymd, för om två dagar får hon nämligen inte stanna kvar på skolan, utan hon måste bege sig hemmåt.
Hon har inget val.
Och här hemma väntar jag, den socialt utsvultna och bortglömda väninnan, och kräver kompensation för denna period av total försumning och misskötsel av vänskap.
På måndag har vi bestämt möte, vi ska äta middag tillsammans och prata gamla minnen.
Så välkommen hem Phäntalonie. Du är önskad.