Pratade med Sara idag, och frågade om hon inte ville komma över på en vinare ikväll och snacka lite skit.
Javisst, sa hon, om inte pappa kommer hem ikväll för då ska vi till honom och fika.
Det var vid lunchtid vi pratade om detta och sen sa vi att vi skulle höras senare om det hela. Gott så.
Men nu är det så att Sara och jag brukar leka en liten lek, nämligen inte svara i telefonen efter avtalat möte.Eller ja, vi och vi, det är väl mer Sara som blir okontaktbar då hon ångrar sig lite ang. den planerande tillställningen.
Så jag ringde för ungefär en halvtimme sen för att höra hur det blir av med saken, vi hade ju trots allt inte tummat på det hela. Och mycket riktigt så ekade signalerna i luren tills den lilla nippertippans röst slog på och förklarade att hon minsann inte var kontaktbar för tillfället men att jag gärna fick lämna ett meddelande.
Det är inte första gången det händer, ty det är en rätt så populär lek oss emellan. Eller ja, lek och lek, hon dissar mig helt enkelt.
Jag borde lära mig att det kan gå precis hur fan som helst då saker planeras med denna lilla hynda, men jag vill inte riktigt ge upp hoppet, så jag väntar...och väntar.
Har suttit med balkongdörren öppen och sprungit ut säkert tre, fyra gånger då jag hör en bil sakta in. Är det hon? tänker jag. Kommer hon ändå? mitt hjärta slår snabbare! Hon älskar mig kanske fortfarande! Best Friends Forever!
Men nej, det är hemtjänsten och luften går ur mig likt en uppblåsbar docka efter att den tjänat sitt syfte. Så lunkar jag sakta in igen med svansen mellan benen.
Så nu stänger jag balkongdörren, låser och släcker ner. Kanske nästa gång.