Idag är en sån där dag då man bara inte vill vara med. Man bryr sig liksom inte om att kolla åt båda hållen innan man åker över järnvägen. Har på sig solglasögon utan att känna sig cool. Smakar lite på sköljmedlet. Ja ni vet.

Idag hade jag tänkt att göra lägenheten skinande ren och bygga en sänggavel så vi inte ska fetta ner väggen bakom sängen. Så vi åkte till Svenssons och sågade ut en skiva och igår köpte vi två meter vaxduk att klä den med. Vitt med reptilmönster, mm flådigt ska det vara.
Det är bara det att jag inte känner mig kreativ idag. Och jag kan verkligen inte kompromissa. Jag satte ihop sänggaveln lite provisoriskt och sköt in den bakom sängen och kände hur det brände bakom ögonen. "Det där blev ju inte bra" tänkte jag och kände den hysteriska känslan, som jag fick tidigare idag, återkomma.
Jag låg i sängen med täcket över huvudet och Eken försökte muntra upp mig genom att hota att tippa mig ur sängen och sjunga för mig. Då började det bubbla upp. Ett läte som inte var av denna värld sipprade fram genom min strupe. Grät jag? Skrattade jag? Det var omöjligt att avgöra, och jag visste inte själv. Känslan av uppgivenhet brände hål i min lilla mage och tårarna rann ner för mina tinningar och fyllde mina öron.
Eken varkade inte reagera så mycket över detta utan skrattade bort det, men jag tror att han innerst inne blev lite rädd. Han vet inte riktigt vem jag är längre. Kanske känner han sig lite otrygg.

Nåväl, ta en titt på den förbannade sänggaveln. Känner ni som jag?
Den smälter liksom in förmycket i väggen och passar inte alls särskillt bra. Helvitt kanske hade varit bättre? Eller en riktig sänggavel. Jag kanske ska klippa ut små bokstäver i svart och skriva nått mystiskt i överkant på den? Skulle det vara fräckt? Jag vet varken ut eller in om jag ska vara ärlig.