...but we sent you away.

Det känns inte riktigt bra faktiskt.
15 mars sa de, då måste vi vara ute. Men det är ju för tidigt att börja flytta grejer nu. Funderade en snabbis på att gå det och ta med mig skurgrejor och städa ur så innihelvete så det gnistrar om grejjerna, men så slog det mig att tapetseraren ska dit och då kommer han slipa och härja så då kommer det vara slipdam över hela stället och då är mitt slit förgäves.
Försökte släppa tanken på lägenheten och plugga lite matte, men siffrorna var sannerligen inte på min sida idag. Så tillslut slog jag ihop böckerna med tårarna rinnandes ner för kinderna, blodsmak i munnen och endast den tomma trean i huvudet.

Jag ser mig om i vår nuvarande bostad och fylls av vemod inför flytten.
Vi har trivts i dig, Ettan. Du var vacker och mild mot oss. Men vi visste alla att det inte skulle hålla i längden och nu har vi hittat en annan. Det är inte dig det är fel på, du har varit underbar, men jag och Eken känner oss kvävda. Vi vill få luft under vingarna igen och tyvärr så kan inte du erbjuda detta, o kära Etta.
Men du ska veta att vi älskade dig, och vi kommer aldrig glömma dig. Du var vårt hem, vår trygghet. Och dina tapeter var så djävulskt vackra att man knappt kunde ta ögonen från dem. Men vi behöver nått mera en bara vackra väggar. Och trots att du är väl utrustad med ett enormt kök som gett oss njutning så många gånger, så måste vi se framåt. Tack för den här tiden. 

Ja, det känns som att jag bara kommer få gå och vänta nu den här tiden som är kvar. Jag bor inte här längre, jag är på besök. Tomheten och rastlösheten som infinner sig tynger mig.
Det har varit underbart här, men det kommer det nog att bli i den andra också, visst då?
Det kommer nog bli som när Eken blir borta i längre perioder, dagen innan han åker så är jag på botten, totalt deprimerad och tänker att jag aldrig kommer klara mig själv.
Dagen efter ringer jag och ringer, måste veta vad han gör och hur han mår.
När ytterligare en dag har gått så är han glömd, jag klarar mig själv och frodas!
Sen kommer han hem igen och jag blir elak mot honom. Vad gör han här? Jag hade det ju så bra utan honom. Försöker undvika att prata med honom, han ger mig kärlek men jag stöter bort den, snäser åt honom och irriterar mig på allt han gör. Dag två efter att han kommit hem så klänger jag på honom som aldrig förr, likt en kärlekskrank mars-katt så gnider jag mig mot honom och kvittrar hejdlöst- överlycklig över att min älskade Eken är hemma.
Så kommer det kanske bli med lägenheten, förutom försoningsdelen, den ack så ljuva försoningsdelen.

Men det känns jobbigt att ha sån här lång tid på sig, jag har aldrig varit bra på att ta farväl. Jag vill att hyresvärden ska komma hit och pressa en pistol mot min tinning och skrika att jag har tre timmar på mig att flytta över alla grejer. Snabbt och skoningslöst, som att dra bort ett plåster. Vipps så sitter man i den nya lyan bland kartonger och vattenskador och har ingen aning om hur det gick till, men man finner sig i det.

Vad tror ni om detta köksbord förresten? Eken har nämligen lovat mig ett nytt sådant. Litet och lämpligt, då köket är minimalt. 1499kr, som hittat!