Ostkrokar. Ostbågar. Cheese doodles. Kärt barn har många namn, men hatar doften av dem då jag inte äter dem själv, och den sista tiden har jag inte velat äta ostkrokar överhuvudtaget.
Eken däremot, han älskar dem. Hans favoritsnacks.
Gott så, skulle man kunna tro, han får ha sina cheese doodles ifred och jag får ha min godispåse ifred. Det låter ju ultimat.
Det vore det också, om den inte vore för den där vidriga doften.
Det osar ur påsen och sen går Eken runt och sprider denna odör. Den biter sig fast hans ansikte och hans fingrar. Jag kan omöjligt umgås med honom på resten av kvällen, för den doften går ej att undgå. Och det värsta är när han vill kramas eller pussas, för då får ju jag hans ostkrokiga saliv på mig och då kan jag verkligen inte komma undan.

Samma senario inträffar på mornarna då Eken vill ha morgongos. Men allt jag kan tänka på då han är så där romantisk och pussar mig i pannan och på halsen är att hans morgontjocka saliv fastnar på min hud och att jag sen kommer vara täckt av denna "essens" resten av dagen, och vill inget annat än att gå och duscha.
Är det mig det är fel på? Troligen. Men faktum kvarstår; jag hatar cheese doodles.