Nu är det bara en knapp halvtimme tills jag ska åka och jag märker hur jag sitter och stressar upp mig själv. Sitter liksom och skakar så där med ena benet, något som gör Eken tokig när han är hemma, men nu är han inte här och jag kan göra precis som jag vill!!!!
Prövar skaka på bägge benen, men märker att min simultanförmånga inte räcker till så vänsterben sackar efter, så jag ger upp.
Sitt still! Sluta! Ta det lugnt! Är det något som är fel?! Hör jag honom ropa, som han brukar, i mitt huvud trots att han inte är här...
Åh, han har mitt fragila lilla psyke i sin hand, den mannen.

Hur som helst satt jag med mitt pickande lilla skogsmushjärta och plöjde mig igenom diverse bloggar för sjunde gången denna morgon och helt plötsligt plingar det till nere i hörnet, och en liten ruta informerar mig om att jag har fått ett mail. Detta lilla ljud och den hastiga lilla rörelsen fick mig att lätta sisodär tre centimeter från stolen jag satt på, för att sedan sjunka ihop i ett ledlöst tillstånd med lillvenen dunkandes i pannan.
FÖRSTÅR NI ATT JAG SITTER PÅ NÅLAR HÄR?!?!
Jag vet inte varför jag har så oerhört lätt att stressa upp mig, men jag vet att det kommer bli min död en vacker dag.
Nej, nu har jag inte tid med det här längre!!! Tack för mig!