Jag satt vid mitt middagsbord nyss och kände hur mitt hjärta började slå allt hårdare i mitt lilla bröst. Inte fort, men liksom tungt, och jag började känna av pulsen i hela kroppen. Nästan hela min kroppshydda började rubbas av de kraftfulla slagen och jag satt och svajade i takt med mitt hjärta. Vad händer med mig, tänkte jag. Kommer jag att dö nu?
I några sekunder satt jag där, oviss om vad som väntade. Är mina dagar räknade? Har min osunda livsstil tagit ut sin rätt, har jag misskött min kropp så fruktansvärt att den ger upp nu? Är  detta  slutet?

Då kom jag på mig själv med att hålla andan. Det var bara lite syrebrist jag led av. Jag glömde helt enkelt att andas för en stund, jag förnekade den mest simpla reflexen av dem alla. Men det är bra igen nu. Tur att jag kom på mig själv!