En mycket märklig sak hände mig idag då jag var tvungen att spendera lite över en timme på tågstationen idag.
Det börjar med att en man i 30-40års åldern med utländskt ursprung kommer in. Han bär på massa kassar och väskor och sätter ner framför en bänk och sätter sig ned. Efter ett tag så lämnar han dessa och gå till kiosken för att (troligen, dock min egen slutsats) köpa något, kanske en kexchoklad. Två damer kommer in i 40-50års åldern och sätter sig på denna bänk, trots att väskorna står nedanför.
Mannen kommer ut från kiosken, upptäcker damerna, tar sina väskor och kassar och gå ut. Då han passerar fönstret räcker han snabbt ut tungan, på ett trotsigt sätt, mot kvinnorna och ler sedan nöjt för sig själv då han går iväg. Kvinnorna har varit fullt upptagna med sitt eget samtal och inte märkt den upproriska mannen, men detta verkar inte bekymmra honom.
Kvinnorna tar sedan en buss och åker iväg och inte kort efteråt så återkommer mannen. Han sätter sig åter på det som verkar vara hans favoritbänk. Jag börjar läsa en bok och ägnar inte så mycket uppmärksamhet åt de övriga i salen.
Helt plötsligt hör jag något som känns bekant. The Latin Kings, ni vet Dogges gamla band, börjar spelas från den utländska mannen. Och inte lite lågt, utan så där högt så att alla hör att denna man lyssnar på ett band som sedan länge splittrats och som egentligen aldrig var populära.
Jag kan säga att jag själv aldrig riktigt heller föll för TLK, så jag uppskattade inte mannens generositet med sin musiksmak.
Jag blev mer och mer irriterad eftersom min bok och "till alla dom som inte har en spänn, jobba hårt min vän, för cashen kommer sen" inte riktigt synkade. Min lycka går inte att beskriva då jag såg tåget komma in. Jag skyndade mig dit och satte mig i vagnen längst bak och kände mig äntligen trygg. Då kommer tågföraren ut och börjar samtala med mig:

-Har du ledigt idag?
(Tror han att jag är någon han känner, eller är han bara nyfiken? Känner han sig tvingad att prata med mig för att jag är den enda i vagnen, är detta en tvångstanke han har?)
-Ja, jo betygen är ju satta nu så nu behöver man inte vara där längre!
(Jag skrattar lite vänligt och kollar sedan bort för att få avsluta samtalet)
-Fick du godkännt då?
(Tror han fortfarande att han känner mig, eller är han nyfiken på mina prestationer?)
-Jadå!
(Jag ler åter och känner att nu räcker det)
-Vart går du då?
(Men vad i helvete?!)
-På gymnasiet här...
(Vad trodde du?)
-Vilket då, naturbruk?
(Hur många gymnasier finns det här?!)
-Slotte, naturvetenskapliga
(Min vänliga ton har minskat)
-Där går min systerson ***
(Who?)
-Nä, det namnet känner jag nog inte igen.
(G å  h ä r  i  f r å n)
-Nej, han går naturbruk
(Ja, varför skulle jag då känna igen honom...)
-Jasså
(Go away, fat man.)

Vad är farligt med detta, kanske ni tänker? Är det inte väldigt konstigt att han börjar fråga mig helt omotiverade frågor? Och att han dessutom verkar lite trög och näst intill, vilket jag verkligen inte hoppas att han var, full.
Han går äntligen in på toaletten och jag flyr istället till vagnen längst fram. Jag ringer Phäntie the Puffin, och tack och lov så besparade det mig från ännu ett samtal med tågföraren, för klart som fan att han ska köra tåget tillbaka också!
Vad hände med det gamla hederliga byta förare vid slutdestination? Jaja, han sken upp en smula då han såg mig och öppnade munnen lite, men då han upptäckte att jag pratade i telefonen låste han in sig i sin lilla hytt och tåget började rulla. När jag var framme vid min station så var det med lätta små steg som jag lämnade bussen. Jag gick hem, hämtade garagenyckeln och flydde sedan hem till lilla mamma för att tvätta bilen.
Det har varit min dag. Tack för att jag fick lätta mitt hjärta...