Vad är det med måndagar egentligen?
Jag menar, de tar upp endast en sjunde del av våra liv, det är ju inte mer än vad någon annan veckodag tar upp, men ändå så känns det som att det är halva veckan!
De är långsamma, tröga och ondskefulla. För visst, det är ju inte bara det att varje måndag känns som en evighet, saker och ting har även en förmåga att totalt gå åt helvete dessa dagar. Visst, det är början på en ny vecka, en ny start, man är lite ringrostig. Men nej, det här borde inte ha något med saken att göra, för vaffan, kroppen vet inte att det är måndag. Hade man veckodagar i tidernas begynnelse? Nej, just det. Visst, man hinner ställa om dygnena på helgen så det känns extra jobbigt att kliva upp på måndag, men även om jag gått upp samma tid som annars på helgen känns det sjukt tungt att kliva upp samma tid på måndag.
Varför?
Varför minns man aldrig något på måndagar? Varför gör man bort sig lite extra på måndagar? Varför tappar allt sin mening på måndagar?
Kan någon svara på det?

Jag fryser och har ont i halsen, typiska förkyldningssymptom, typsik måndag.