Ja, vad ska jag säga. Imorse steg jag upp klockan 0300 och åkte till Uppsala på kurs. Efter att lyssnat på en Peter och ätit en macka och en sallad, samt tvingat i sig en snuskig loka, så var Samantha och jag redo för att beträda högt trafikerade och rent ut sagt livsfarliga vägar.

Jag har spenderat dagen i en liten koma, eftersom min nervositet höll mig vaken in mot småtimmarna. Då jag till sist drog upp täcket upp till hakan för att myggorna skulle bita Fredrik istället för mig, och då somnade så var det bara några få timmar innan klockan ringde. Denna sömnbrist gör det inte lättare för mig att hantera den sitution jag nu befinner mig i.

Jag sitter nämligen här, i hemmets lugna vrå, med en magsäck som producerar syra som aldrig förr. För jag ska nämligen till Gävle på måndag för att börja mitt nya jobb. Jag ska köra lotsbil. Detta innebär att jag ska leda alla jävlar som vill förbi vägarbetet. Alla ska följa mig. Jag bestämmer.
Detta ger mig lite maktkänsla, men samtidigt inser jag att detta är något jag aldrig gjort förut och min makt kan förvandlas till underläge på några få metrar. Detta får mig att vilja kräkas.
Jag känner inte någon av mina blivande och temporära arbetskamrater. Jag har aldrig varit på det stället förut. Jag har aldrig gjort något dylikt överhuvudtaget och jag ska köra runt i Gävle ensam efter att ha körkort i ungefär 3 månader och besitter ett lokalsinne likt en senil lemur. Tack för det, vägverket.