Jo, det är nämligen så här att vi sedan en tid tillbaks har hemsökts av små varelser av arten silverfisk. Dessa trivs i fuktiga och mörka utrymmen, likt könssjukdomar.

På dagen håller de sig gömda under våra glappande lister och spanar ut på mig och min sambo då vi lever våra simpla liv. De ligger skyddade från ljuset och smider hemska planer på vad de ska ta sig till då det skymmer.
De uppenbarar sig som sagt på nattetid så det är sällan man märker av dem, eftersom kvällen och natten spenderas i vårt vardagsrum/sovrum, en plats de ännu inte tagit över.
Men så kommer studen då det kurrar lite i magen, en kvällsmacka kanske skulle sitta fint?
Man tassar försiktigt in i köket och tänder ljuset.
I sisådär 20-30 sekunder är vi lika chockade, silverfiskarna och jag, då vi förtvivlat försöker vänja oss vid ljuset. Sen upptäcker man dem. De ligger stilla, försöker lura mig att de är helt livlösa små skräpkorn som dragits in med skorna. Men mig lurar man inte så lätt. Det krävs enorm precision och smidighet för att överlista och ta kål på en silverfisk. De är snabba små varelser så det gäller att vara på alerten!

Jag har den senaste tiden blivit en tämligen skicklig silverfiskjägare. När man mosar dem återstår endast ett silvrigt litet pulver, som om tingeling spridit sitt magiska dust över mina fingrar och vill ha med mig till landet ingenstans. Men detta har ingeting med disney att göra, utan och kall, ond och bråd död.

Det är som sagt i badrummet och köket de små barbarerna håller hus, och igår när jag gjorde ett nattligt toalettbesök så såg jag två av dessa varelser irra runt i desperation på mitt badrumsgolv. En av dem var i den vanliga blygsamma storleken, men den andra var grotesk! De har, till min förfäran, muterat. De växer ohämmat, och förökar sig i sån hastighet att mina små nattliga jaktäventyr varken gör från eller till på skadedjursbeståndet!



Men idag kommer min räddare. En man från anticimex kommer kika in och lämna små dosor. Han förklarade att de innehåller ett klister som de lockas till och sen fastnar på. Vilket horribelt sätt att dö.
Hur som helst måste jag säga att det ska bli skönt att bli av med dem, men det finns ändå en svag känsla av vemod som ligger och trycker på.
De bits ju inte. De är egentligen ganska söta när man tänker efter, som husdjur. Vad gör de egentligen för skada? Det finns betydligt värre och äckligare insekter, så varför ska jag ge mig på dessa försvarslösa individer helt oprovocerat?
Jag är klurat länge på varför de trivs så bra här? Jag har försökt döda dem manuellt, utan resultat. Jag dammsuger noggrant och tämligen ofta, och jämt bakom spisen, för att svälta de jävlarna, men icke. Så jag ser ingen annan utväg än att nu ta till det tunga artilleriet
Nåja, tack för den här tiden, Silverfiskar. Er tid är kommen.