Nej, jag snackar inte pattar nu, utan julgranar.
Ekens lillebror Micke är här över helgen och hade med sig en julgran åt oss. Vi for iväg och köpte julgrans fot och pynt åt den, och nu står den i köket och barrar.
Jag har växt upp med plastgran, en underbar uppfinning. Lika tät varje år, symetrisk och barrar aldrig. Ekens familj däremot springer ut i skogen varje år och hugger ner sin charmigt naturliga gran. Han tycker att plastgran är ett hån mot julen och tar till argumentet: plastgranar luktar ingenting.
Nej, just det, varför i helvete ska det lukta skog inomhus? Juldoft är pepparkakor, hyacinter och kryddnejlikor intryckta i citrusfrukter. Jag har varit inne i köket åtskilliga gånger och inte kännt någonting. Vad är då vitsen med det hela om man måste köra upp en grenjävel i näsan för att känna nått? Sen riskerar man ju livet genom att klä den också, skiten sticks ju. Sköra är de också, hänger man en kula på en gren så börjar den ju sloka likt organet på en impotent 90-åring, och hur tjusigt är det då då allt pynt ligger på golvet?
Sen står man där med en julkula i handen och tänker att här skulle den sitta, men där finns ingen gren att tillgå. För så är det med äkta granar, de är osymetriska, därför går det inte att få till en jämn fördelning av pynt  i dem. En plastgran har grenar jämt fördelade överallt, om inte annat så kan man böja till den. För den går inte av. De går med på allt, och är lika tacksam varje år då den tas fram.
Man kan smyga in under den och klämma på alla paket utan att avslöja sig med massa barr i håret.
Man behöver inte spendera timmar på att hitta en jämn och tät gran ute i skogen, eller betala dyra pengar hos granhandlaren varje år. Du betalar den första sen så står den sig lika praktfull år efter år.
Tät. Symetrisk. Vacker. Doftfri.