Idag fyllde mormor 87år, vilket firades med tårta på längden och på tvären!
Jag har alltid varit den som är mest lik mormor, eftersom jag föddes med rött hår, därför har liksom jag och mormor haft en liten extra connection som iochförsig bara jag varit medveten om.

Mormor har varit min DNA-grund, jag är hennes avbild.

Nu när jag tänker efter så är det egentligen bara håret jag fått av min mormor, inget annat är direkt likt.
Men det som tar mig hårdast är att Mirelle, min systerdotter, är så äckligt lik mormor. Ibland så bara lyser likheten och man kan inte göra annat än att slås av häpnad. Mirelle är Mormors avbild.

 Så nu är jag ute ur bilden. Jag till och med färgar mitt hår, så inte ens det har jag kvar.
Min syster Marlene får hela tiden höra hur oerhört lik hon är mamma.
Min bror Marcus blir mer och mer lik pappa.
Men jag då? Vem är min källa? Mormor, hur kunde du överge mig?!?! Här står jag lite kluven i vem jag ska lägga skulden på. Mormor eller Mirelle? Eftersom ingen av dem direkt kan rå för sin excistens så känns det som att jag står utan syndabock. 
Jag får helt enkelt dömma mig själv. Sanna, den lilla bortbytingen. Ja, det är jag. Den lilla trollungen som ingen vill kännas vid.
Ute i skogen bland trollen lever den riktiga Sanna, som speglar både mor, far och mormor på ett fruktansvärt häpnandsväckande sätt. Tänker min trollmor någonsin på mig? Saknar hon mig litet? Nej. Jag är bara ett äckligt skogstroll som inte ens de andra trollen ville veta av. 
Detta är mitt öde. Om ni ursäktar mig måste jag smälta det här. Tack för mig.