Ja självklart sitter jag här klarvaken i kroppen, men helslut i hjärnan, som vanligt då jag kommer på den briljanta idén att ta en powernap på eftermiddagen. Men jag har ett litet knep. Nämligen 3 år gammal hostmedicin, sen sover jag som en baby. Så nu är det bara att invänta dimman.
Sen är ju bara klockan halv nio ser jag nu också. Fuck. Idag är en sån där dag som man bara vill ska ta slut. Inget vettigt har utförts och hela dagen känns bara som en enda lång väntan. Micke har gått och lagt sig redan han också, och eftersom han ligger i soffan och hela rummet blir nersläckt för att han ska kunna sova, så kan man inte göra annat än att känna sig lite tvingad att gå och lägga sig själv också. Livet är allt bra nyckfullt, mina vänner. Hans vistelse är dock över imorgon och då kan jag och Eken fortsätta med att sitta uppe framför de starkt lysande skärmarna enda in på nattens skamfyllda småtimmar. Kanske inte så sunt, men ändock en livsstil...

Som sagt så väntar matematik imorgon. Har ingen känsla alls för hur det kommer att gå, allt mellan himmel och jord är möjligt, men vi kan väl hoppas att det kommer gå hyffsat. Annars ska jag peka på fröken Ing-Marie med mina dagen till ära blodröda naglar och säga ett och annat. Så det så. Det är ju hennes jobb att lära upp mig, för tusan, så det är hennes rykte som står på spel här.
Äh, fuck it, det här är ju olidligt! Nu går jag och lägger mig och läser. Tack.