Facebook. Så länge jag har klarat mig utan, stått emot, vägrat. Fler och fler av mina vänner har sugits in i detta helveteshål, men jag har stått stark. Jag vinglade lite då Phäntie gick med i denna falska gemenskap, men återfann balansen.
Ensam är stark! tänker jag och fnissar åt mina vänners dumheter. Facebook, ha! Vilket påhitt!
Men så kom det som ett slag i magen. Min sambo och sämre hälft, Eken, gick emot allt vad jag står för och raserade de principiella stöttepelarna för vårt förhållande och anslöt sig till sekten.
En tår föll nerför min kind. Ensamheten blev plötsligt kvävande. För ensam är okej då man har någon att vara ensam med.
Visst, jag skulle kunna fortsätta skita i denna urlöjliga community, detta upphottade lunarstorm. Men nu så kan Eken hitta på vad som helst i det världsvida nätet! Jag tvingade Sara att snoka runt åt mig, och han har redan blivit vän med halva Svergie, bl.a. sitt ex (ja det är sant, vart är världen på väg?), och jag kan inte göra något åt det? Jag kan inte ens se det!
Ska jag måsta "joina" ansiktsboken bara för att kunna fortsätta hålla kopplet på min sambo spännt? Strypkoppel. Med stötdosa. Och taggar.
Eller ska jag hålla mig utanför och se hur han sakta men säkert dras ifrån mig och finner lösaktiga flickor världen över att begrava sitt köttben i?
Endast tiden kan utvisa mitt beslut.