Eken har tjatat på mig i jag vet inte hur många dagar nu att vi ska åka ut och sladda så att jag ska lära mig hur man gör. Ikväll orkade jag inte tjaffsa, och tänkte om jag gör detta nu så slipper jag höra det där tjatet framöver.
Vi valde ut en stor plan där min chans att göra skada var minimal. Till detta hörde dock att det stod flera bilar parkerade en bit bort, tydligen var det ett möte eller nått dylikt i byggnaden.
Nåväl, jag sladdade väl runt där och gjorde mitt bästa för att följa Ekens instruktioner. "Visst är det kul?" Frågade han mig gång på gång. Nja, nog för att det inte var helt utan underhållningsförmåga, men min främsta anledning till att jag befann mig i bilen just då var för att lära mig så jag kanske inte skulle sitta helt handlingsförlamad då jag får sladd på riktigt.
Men även jag är inte mer än människa, och tillslut tröttnade jag. Eken tog då över och åkte tillbaka till platsen. Jag hade börjat skämmas lite över att vi faktiskt körde varv, på varv, på varv där på planen när människorna inne i byggnaden troligen satt och svor med mobilen i högsta hugg, redo att ringa polisen när som helst.
Så jag stängde av. Inte bilen, utan mig själv.
Jag gick in i mig själv för att påverkas så lite så möjligt av händelserna runt om kring mig.
I fjärran hörde jag Eken gå igenom hur han gjorde och vad man skulle göra om det blev som det blev. Jag mummlade lite medhållande reflexmässigt. "Coolt va?" Hörde jag ibland. "Mmm." I själva verket så hade jag ingen aning om vad han hade gjort som varit coolt, jag hade ingen som helst aning om vad som hände runt omkring mig. Jag inväntade döden, instängd i mitt eget psyke.
Men vi kom hem även denna gång. Och jag börjar nu sakta men säkert återvända till verkligenheten.
Tack för att jag åter fått ventilera mig.