Ja nu är det bara en dag kvar, och då slutar vi vid lunch ungefär!
Men är jag inte glad nu då?! Det var ju så här jag ville ha det, inte sant?
Jovisst, nog rycker det lite i mungipan och nästa vecka hägrar med diverse äventyr, men så ligger det där lilla och gnager. Vemodet visar sig i all sin prakt och får mig att se tillbaka och minnas de roliga och lärorika dagarna som nu är över. Och så klart så gnider det sin skinkor i mitt ansikte och sjunger en visa om mitt konto som nu inte längre kommer fyllas i slutet av månaden. Damn you, vemod, välj sida och stå ditt kast.

Nåväl, imorgon när klockan ringer 04.15 kommer jag sömndrucket fnissa över att helvetet snart är över, det är bara så här på kvällningen sentimentaliteten kommer smygande då jag utmattad och mör filosoferar och väger livets för- och nackdelar mot varandra. Vi kommer alla dö, glöm inte det.

Åh, nu ska jag avsluta mitt inlägg innan jag fyller er alla med känslan av total misär. Tack för mig.