Igår åkte jag och min vän Sara till Färila för att simma. Vi konstaterade i receptionen att vi missuppfattat priset ang. årskort och om det ska bli något så får det bli tio-gångers kort i fortsättningen om vi gillade det hela.
Jag har delat upp kvällen i diverse milstolpar, tillåt mig återberätta:

Femman.
Då jag packade ihop mina saker hemma så kom jag att tänka på att man måste ha en femma till skåpen. Kommer Sara komma ihåg detta frågade jag mig själv, och bestämde mig sen för att leta upp en extra femma ifall detta inte skulle vara fallet. Jag byggde upp ett senario i mitt lilla huvud där vi nått fram till skåpen och jag frågar Sara: "Har du med dig en femma?" Sara svarar då lite chockat och uppgivet på samma gång: "Nej, det glömde jag ju! Hur ska jag göra nu?". Jag ler ett förstående leende mot henne och tar fram en extra femma ur fickan, och Saras ansikte spricker! Hon slänger sig runt min hals och säger: "Tack Sanna, du är en riktig kompis!"
Detta hände: Jag frågar Sara lite finurligt: "Har du med dig en femma?". Sara rotar i plånboken och säger: "Japp", pluggar in den i skåpet och lastar in sina grejer. Jag fingrar lite förläget på den extra femman i min ficka och tänker att: kanske nästa gång...


Kyla.
Är det något jag hatar så är det att frysa. Och känslan av att krypa ner i den där jävla bassängen är alltid lika oangenäm. Men jag sälade mig ner i det enorma karet och med nippels hard as stone började jag krampaktigt sprattla mig runt i bassängen samtidigt som jag drog i mig oändliga mängder klorvatten.

Insikten.
Jag kan inte simma. Något Sara insåg att även hon inte var så bra på. Vi försökte tappert med paniken lysandes i våra ögon tills vi placerade oss i ett hörn av bassängen så vi inte var i vägen för de andra simmarna, och så stod vi där och skämdes ens stund.
Men så insåg vi att övning faktiskt ger färdighet, och efter ett par rundor så hade vi fått skaplig koll på våra armar och ben och stoltheten lyste i våra ögon.

Smärtan.
Jag har kondition som en åttioårig rökare, och simning var jobbigare än vad jag trodde. Det började så småningom värka i armar, ben och nacke, så pauser blev ett återkommande tema. Vi gnällde lite inför varandra och frustade sedan vidare, för skam den som ger sig!

Uppenbarelsen.
Efter att ha kämpat i en halvtimme till och från så kom jag plötsligt in i det. Jag sneglade på Sara, och såg det i hennes ögon, även hon hade uppnått fulländning. Vi rörde oss som i en symbios i det plötsligt så gästvänliga vattnet. Andningen låg rätt, den blev som en meditation och vi simmade runt varv på varv på varv. Det var en näst intill andlig upplevelse och vi svor till varandra att åter mötas, jag och Sara, för att uppleva detta än en gång!

Ja, sen blev det bastu, hårinpackning och peeling. Vi bestämde oss för att uthärda en kvart i bastun. Då tre minuter kvarstod höll vi båda på att svimma, men vi vägrade att lämna bastun. Vi kom ut med flimmer för våra ögon och känslan av att kvävas, men vi vann över tiden och kände oss naivt stolta över detta! I bilen på vägen hem var vi båda löjligt avslappnade och kände i kroppen att den faktiskt fått ägna sig åt rörelse. Jag hade ägnat mig åt konditionsträning, and I liked it. Det återstår att se om vi kommer att återvända, men jag hoppas i mitt lilla hjärta att så är fallet.
Tack för ordet.