Jag är fortfarande blå på armen och jag har nu tagit modet till mig att rycka bort plåstret, men sårtejpen som håller ihop det havsdjupa snittet sitter kvar. Det är dock inte detta jag vill tala om....
Eken har betett sig något konstigt. Han började dagen med att sömnigt påminna mig om att ta på mig bältet i bussen. Detta gjorde jag naturligtvis inte, eftersom det kan uppfattas som töntigt av de andra medpassagerarna, däremot satt jag och tittade ut genom fönstret med stirriga ögon och tänkte att Eken kanske kände något, att detta kanske skulle bli mitt livs sista bussresa. Borde jag ta på mig bältet? Var den konstant återkommande tanken.
Men nej, med ett skratt rakt upp i dödens ansikte klev jag av bussen med spralliga små steg, lycklig att trots allt vara vid livet. Jag slog en pling till dödssiaren på mattelektionen och så ifall han var orolig över mitt bräckliga liv, så kunde han pusta ut vid det här laget. Han lät inte allt för omskakad när jag ringde men jag antar att han döljde det bra.
Hur som helst så ringde han senare på dagen och när jag frågade varför så sa han att det var för att jag inte ringt något, och jag brukar ju göra det (jag är nämligen en patetisk person som vid första gnutta ensamhet ringer någon i min bekantskapskrets. *konstpaus* Jag har tre att välja mellan...) och att han saknade min röst! Har ni hört på maken!? Min målbrottsmanliga, allt för ofta högljudda stämma, uppskattas av denna märkliga man.
Vi samtalde lite och sedan berättade han att han skulle sluta sent, jag sa att jag skulle vänta med middagen tills han kom hem och puss, puss, gulligull, så lade vi på. Jag har nu försökt ringt mitt bihang jag vet inte hur många gånger, men det enda jag får ut av det är sekundslånga jälla tjut i öronen. Vart håller han hus? Var detta den sista dagen i vårt gemensamma liv? Var det detta han kände på sig imorse, var det han som borde ha bältet på sig, tydde han tecknen fel?!
Åh, be för min bättre hälft allihopa, låt inte hoppet vara ute! Tack på förhand.