Ja jävlar! Började dagen med att kravla mig upp ur sängen för att sedan slå tån i bokhyllan. Det är då man vill baka de ostabila stegen man börjat dagen med och bara krypa ihop i fosterställning och glömma allt som har med uppvaknande att göra. Men icke, jag skulle ju skjutsa Samantha till skolan och, icke att förglömma, sätta in en p-stav i armen. Återigen fick jag den där känslan som jag hade mer eller mindre konstant för ett år sen, nämligen magsyran som lever loppan och känslan av att när som helst kräkas upp magsäcken. Orolig var jag, det är inget jag förnekar.
När det sedan var dags att dra sig mot ungdomsmottagningen hade skräcken inga gränser. När jag låg på britsen så kände jag en stark känsla av ånger. Vad höll jag egentligen på mig? Jag vill ju egentligen inte sätta en en p-stav i mitt gäddhäng. Och om jag härdar ut med denna smärta och sätter in den, så finns ju även dagen då jag måste ta ut den! Jag ville verkligen inte, nej nej nej, ville inte. Men vaffan, jag kunde ju inte bara resa mig upp och gå! Så nej, jag låg och stirrade in i den psykedeliska tapeten med horribla blommor på samtidigt som barnmorskan penetrerade min överarm med en decemeterlång kanyl. Ja, och efter att ha pysslat om Samantha lite som var oerhört nära att svimma då hon iakttog min lilla operation, så sitter jag här med en liten blånad på armen. Mer än så är det inte. Ändå sitter jag här med känslan: Åh, jag längtar tills jag får använda den!!! Som om jag tagit hål i örat eller tatuerat mig. Jag känner mig smått lurad...
Har tvättat hela dagen och är nu helslut. Dags att gå och lägga sig. Adjö..

(Detta är ett inlägg jag försökte posta igår men det gick ju inte så jag prövar idag igen...)