Ja då var det dags igen, att förgylla min blogg med ännu ett inlägg. Men vad ska man skriva?
Ska jag vara ärlig så fungerar inte min musa särskillt bra idag (Musa- En gudinna som sägas skäna inspiration till kontnärer. Grekisk mytologi.) Min musa har gått och gömt sig som den ofta gör när jag blir tvingad till saker.
TheMysteriousP som just börjat blogga, uppskattar att kommentera mina inlägg och blev nyligen väldigt upprörd för att jag inte uppdaterat min blogg på länge, så nu sitter jag här och vrider ur det sista av min kreativitet, likt vatten ur en sliten skurtrasa. Men jag är ju dock omyndigförklarad av dig, P, så jag är väl så illa tvungen att lyda dig ännu ett år....

Jag lyssnar på Lykki Li- Little bit... Ett väldigt ovanligt val från min sida, eftersom jag i vanliga fall föraktar denna sortens musik som är modernt idag, men vissa sticker ut och har något som tilltalar något i mig. Jag kan inte svara för vilken specifik del i mig som blir tilltalat, men låten fascinerar mig.
Nu är jag inte den som inriktar mig på något speciellt, jag lyssnar faktiskt på det mesta, även om mitt hjärta blir som gladast av lite 80tals rock.



Jag hörde faktiskt till den skara som lyssnade på Tokio Hotels-Trough the monsoon, eller på tyska Durch den Monsun. Jag var en av de första som började lyssna på den låten och kännde mig lagom tillfreds de gånger jag hörde den. Men säg den lycka som varar för evigt. Tokio Monsoon blev snabbt dömt till att vara ett fjortisband, vilket förargade mig lite. Detta var dock i takt med att jag hade börjat tröttna på låten, men ändå kunde jag inte låta bli att påverkas av omgivningen och skämmas lite över att jag lyssnat på låten och faktiskt gilla den.
Jag har ändå förtryckt denna känsla och hållit fast vid att låten har en viss charm, tills idag. En rödhårig tjej med stuprörsjeans och en stor svart tröja, samt keps, som såg ut att vara 12 år ungefär gick runt på stationen och förde allt annat en ett intellektuellt samtal på sin mobiletelefon. Hon gick fram till datorn på stationen fipplade. När jag sen skulle gå ut såg jag att hon hade skrivit i en liten ruta: Tokio Hotel äger <333



Så nu blir det lite System of a Down och Skid Row för att väga upp mot min tillfälliga sinnesförvirring.
Jag har förresten lite kärlek att tillge Skid Row, men det får komma i ett senare inlägg.
Blev chockad när jag fick höra min livspartner delge att han faktiskt aldrig gillat Iron Maiden så värst mycket. Det tog ett tag för mig att acceptera och det kommer nog ta ett tag innan han är helt förlåten.

Usch vad mycket musik det blev i detta inlägg... Det är ju ändå jävligt tråkigt att prata om. Men så går det när man tvingar mig, Mysterious P!

Hur ser vardagen ut då?
Jo, Ekens bil krånglar ännu mer, tråkigt nog. Bostads- och framtids tankar knollrar till det en hel del för honom och det rör ju mig en hel del de med! Annars går väl skolan skapligt hittills.
Körkortet är lite utav ett oros moment....
Visst, uppskrivningen är kirrad, men alla dessa körlektioner då! Jag har knappt kört ett dugg hemma, så jag vet helt enkelt inte hur  man hanterar en bil. Jag är rädd för att köra bil. Jag ogillar det skarpt för tillfället. Troligen blir det roligare ju mer man lär sig men än så länge är det en riktig magsårsgödare.

Nä nu ska vi hitta på något innan Eken dör utav överskottsenergi!

Adjö så länge.