Halkbanan var ett kapitel för sig förra veckan.
Ångesten var obeskrivbar och det var med darrande underläpp jag satte mig på tåget för att börja min resa mot det hala helvetet.
Jag såg framför mig att jag skulle bli utstött och göra bort mig på någotvis, men senare blev det tydligt att inte bara jag kände så.

Slöt upp till tre tjejer och snart hade oron minskat en smula. Fick sätta oss i en bil som de snurrade, för att visa hur viktigt bilbälte är, vilket faktiskt var kul. Alla fyra fnittrade frenetiskt i panik.
Sen var det dags att ge sig ut på själva banan. Jag fick köra med en brud som hette Therese, och efter som vi båda var äckligt nervösa så gick det faktiskt bra, då var det liksom okej att vara sjukt nervös.
Men det kan ju inte direkt vara lönande att ha en halkbana, som man plågar bilen!

Som mellanmål fick vi en torr jävvla fralla med ost, som alla satte i sig i rasande fart för att sen gå och kissa eller röka. Jag satt kvar och nibblade på min torra ostfralla, oförmögen till att varesig uppsöka toalett eller dra cancerframkallande halsbloss, tuggorna växte i munnen och tet var alldeles för hett för att dricka- men jag gjorde det ändå och fick en skållad tunga på köpet. Mellanmålet from hell...

Dagen försvann fort och det var med adrenalinet i topp som man satte sig i bussen för att åka hem igen.
Även om det var kul är det skönt att det är över. Jag har fått min dos av halkbanan och känner mig tillfreds med den, varken mer eller mindre vill jag ha.

Adjö