Nu vill jag dela med mig av en moralkaka. Det var nämnligen så att på vägen hem från promenaden så bestämde jag mig för att butta ner Eken i diket...
Jag använder mig av min fulla kraft och placerar mina händer på högra sidan av hans bröstkorgen och trycker till det hårdaste jag kan.
Han blir förvånad av min beröring och inser efter ett tag att jag gjort ett patetiskt försök till att knuffa ner honom i diket. Han greppar tag om min arm och lyckas få min överdel av min hand näst intill nudda min övre del av min överarm. Hade en matematiker bestämt sig för att räkna ut hur långt ifrån jag var från att bryta handleden så gissar jag väl på cirka 7,8 grader...fatta vad nära det är. 
Jag skrek som en stucken gris och försökte desperat följa varje liten rörelse som Eken gjorde ihopp om att få behålla min kroppsdel.
När han äntligen tog ögonkontakt med mig, ungefär två sekunder innan han tänkt att slänga mig i diket, upptäckte han mitt förvridna ansikte och mina panikslagna ögon och släppte mig äntligen.
-Oj förlåt! Var det han sa. Han visste inte att jag hade ont.
-Hörde du inte mina panikslagna skrik, undrade jag då.
- Jag trodde att du bara skrek så där som du jämt gör när vi fightas lite...
Så, jag hänvisar till den lilla fårvaktar pojken som ropade varg för att få sällskap, åsså när vargen väl kom så trodde ingen på honom. Sprid detta budskap till era nära och kära, berätta om mig och fårvaktarpojken.

Hur som helst gick vi ut på promenad för sent, solen hade gått ner, endast tomten var vaken o.s.v.
Fick knappt några bilder tagna heller, inga som var bra iallafall. Bifogar en bild på ett rör, som får symoblisera tunneln jag nog skulle ha sett om jag svimmade av smärta om min handled skulle gått av.