Susanna

Prioritering är viktigt när man pluggar. Att man har en ordningsföljd på saker att göra. Jag är väldigt bra på att prioritera. Tyvärr så styr jag inte riktigt över ordningen, så det blir lätt fel.

Jag låter helt min reptilhjärna och sjuåringen i mig  att styra min prioritering, och av någon outgrundlig anledning så blir de två starkare och starkare ju närmare tenta jag kommer. Det blir svårare och svårare att öppna böckerna.

Det är drygt en vecka kvar tills fysiologitentan från helvetet går av stapeln. Och jag har aldrig varit så bra på att göra precis allt annat än att plugga som nu.

Tupplurer och mat står högt på listan, men även mer praktiska saker. Lägenheten är städad, kylskåpet rensat, jag har gjort hårinpackning och pedikyr, letat efter de där försvunna polaroidbilderna jag letat säkert åtta gånger innan men som troligen finns i Järvsö, vårdat sociala relationer (smsat massa), tänkt ut vilka träningskläder jag ska ha när jag blir frisk nog att träna, lagt saker i virtuella varukorgar som jag nog ska beställa när studiebidraget trillar in, tagit massa närbilder på en krukväxt och suttit i x antal stirr. 

Och jag lär ju inte bättre mig. Nej.

Dagen innan tentan är säkert listerna dammade, bordssilvret putsat, min memoarer skrivna och jag kanske har hyrt en högstrycksvätt och spolat av fasaden på hyreshuset. Har vi en jävvla tur har min inre sjuåring velat kolla igenom ett par sidor av endokrin utsöndring också. Men jag tvivlar för så fort jag så mycket som börjar bläddra i boken så blir jag kissnödig och sen hungrig och sen trött. Och sen så måste jag skicka ett kattklipp till Karin.

Det är mycket nu. Önska mig lycka till.

 

 

... något som jag ofta drömt förut. Andras drömmar är ju aldrig roligt att höra om, men jag måste ventilera detta, det tär på mig.

Jag drömmer lite nu och då om att vara gravid eller att ha fött barn. "Jaha, det är den biologiska klockan" tänker ni nu, men nej. Drömmarna är nämligen så fruktansvärt ångestladdade då jag alltid ångrar mig. Den här drömmen var inget undantag.

 

Det finns en bäbis, den är min. Jag tänker tillbaka på graviditeten och minns att det är min mor som övertalat mig att behålla bäbisen och föda den. Min mamma är där och jag skriker på henne i vrede för att hon fått mig till detta.

Hulkgråtande förklarar jag att jag måste adoptera bort den, jag vill verkligen inte ha den, och min mamma säger till på skarpen att jag inte kan göra det utan att jag måste behålla den.

Andreas är där, men det är inte hans barn. Drömmen var nämligen tidslogisk, så befruktningen skedde innan vi inledde vår relation. Han är dock helt okej med att ta ansvar för bäbisen och säger till mig "Vi kan ha den i en barnsäng bredvid soffan när vi spelar tv-spel" som han gör regelbundet med min gamla fotolärare Erik(?!).

Jag sjunker ihop på golvet i chock och känner hur ren panik och total uppgivenhet slåss i bröstet på mig. Då tittar jag åt sidan och ser att bäbisen är en katt. Jag ser in i ögonen på den och känner hur jag lättar upp något "Den har blivit lite större, det ser man på ögonen" säger jag och börjar sakta tänka att det kanske inte gör så mycket att ha den hos mig. Jag har ju alltid velat ha katt.

Det är många katter där, en hel kull, men det är ju bara en av dem som jag fött fram. Jag inser att min katt inte har någon svans och blir lite nedstämd över detta- de andra katterna har ju svans. Och jag hade nog helst velat ha ett katt med svans, men det känns omoraliskt att välja en annan katt än den jag fött bara för att den inte har svans.

 

Här vaknar jag fylld av en enorm olustkänsla och inser att klockan snart kommer att ringa. Väckarklockan alltså, verkligen inte den biologiska. Men vad har vi lärt oss av detta? Att min hjärna är uppfuckad då det bara är en vecka kvar till tenta och att jag nog vill helst ha en katt med svans om jag någonsin får skaffa en.

 

 

"Men vad gör du nu då, du fick ju en bukett liljor?!" röt en hungerrastlös Andreas i när vi var på ICA och jag som vanligt fastnade i början vid blommorna. "Vi ska ha vide vid sängen!" rev jag i då och Andreas ögonbryn höjdes en aning av insikten och han svarade "Ja, det skulle vara fint."

Så nu har jag liljor och videtussar.

 

Här sitter jag, invirad i lyans samtliga filtar och munandas. Jag är nämligen så där äckligt förkyld igen. Som jag varit overkligt många gånger sen i november. 

Jag blir liksom aldrig frisk, bara lite, lite bättre innan det tar omtag.

Som att jag hålls kedjad under vatten, långt nere på den mörka botten, och plötsligt märker hur det ljusnar. Hur det slemmiga sjögräset inte längre slickar mina fötter och hur allt fler av solens strålar som bryter genom ytspänningen når mig. Precis när jag är vid ytan, redo bryta igenom och fylla lungorna med luft så dras kedjorna åt på nytt och drar ner mig igen till det där kalla, mörka, obarmhärtiga.

 

FÖRSTÅR NI VAD HEMSKT, VA?!

 

Och mitt i alltihopa är det fest med nollorna ikväll som jag missar och Andreas har match och sen kvällsjobb. 

Stackars, stackars mig. Visst?

 

Jag flyttade ju upp till Umeå. Klättrade uppåt på Norrlandsstegen. 

"Va?! Sanna, du hatar ju snö! Vinter är ju det värsta du vet?!"

Ja, jo, men tre år går snabbt, det kommer gå bra, intalade jag mig. Och när december kom började jag liksom gå och gruva mig inför det inferno jag väntade mig. Bannade mig själv för att jag inte vinter-gearat ordentligt. Önskade att jag sökt i typ Lund istället.

Men vad händer? Jo, inte ett skit. I början av januari kom det lite snö. Och sen har det väl snöat en handfull gånger vilket har lett till några enstaka riktigt vintriga dagar. Men oftare är plusgraderna och regnet här.

Vad är detta? Kom jag in i Göteborg?

Jaha, så var man hockeyänka igen. Detta är förvisso inget jag lider overkligt mycket av då det rör sig om några få timmar tre dagar i veckan, men det blir ju lite tomt i lyan, så att säga.

Det som mest tynger mig är när han varje gång frågar "Vad ska du hitta på medan jag är borta då?" och jag hör mig själv varje gång säga "Jag ska diska, städa, ta ett bad, göra hårinpackning, färga ögonfransarna, smörja in mig i brun utan sol och så läsa på lite inför föreläsningen imorgon".

Han är borta i ungefär två timmar.

Två timmar senare kommer han alltså alltid hem och hittar mig; otvättad och blek, bland disk och damm, sittandes med gamnacke och ostbågsrygg över iPaden spelandes Hay Day och Yoga Retreat.

För att spä på det dåliga samvetet så kom jag i tisdags hem till en kliniskt nystädad lägenhet, nya snittblommor på bordet och middagen färdig bestående av en sjukt god kycklingsallad. 

Han är nog en keeper (ja jo, målvakt, men i övrigt med) den där. Det anade jag förvisso redan efter en vecka tillsammans i det gemensamma boendet när han observerat hur jag bäddade sängen med kuddplacering, täckuppvikning och filtrullning och imiterade detta exemplariskt.

Fan, jaja, jag börjar väl diska då...

 

 

I höstas så lyckades inte mitt crew aka ASKA med bihang sammanstråla på grund av omständigheter och Lifvet, annars är ju en kräftskiva obligatorisk. 

Detta gnagde i mig, de fattades i mig och livsenergisdepån behövde helt enkelt fyllas på. Så vi bestämde att ett nyår skulle bli fint att dela tillsammans.

Det ljuvligaste i denna lilla vänskapsmelodi var att de anlände här uppe i Umeå redan på måndagen och åkte hem på fredagen. Det innebar alltså tre hela dagar som inte behövde störas av resstressen. 

Karin visade sig denna gång vara svag för sin sambos vilja och avvek på självaste nyårsaftonen, men vi såg till att ha ett litet preparty dagen före vilket vägde upp den misären.

Så vad har vi gjort med dessa dagar då? Lite shopping, sjukt mycket äta, massa skratt, tv-spel, skrikit till skräckisar och bara njutit av det otroligt sköna välmående jag känner när jag är med de här flickorna och pojkarna. Och så fint att vi alla leker så bra även nu när jag dragit in en ny pojk i gemenskapen.

 

Ja, jag blir rörd. Jag älskar dem. Jag står för det.

 

De hade säkert också trevligt i och med att jag tappade rösten och inte kunde avbryta dem lika mycket som jag annars gör, så jag tror vi alla fick ut nått av de här dagarna. 

Och på självaste nyårsafton kom en klasskamrat och hennes vän och anslöt, så efter en oerhört god trerätters och lite sällskapsspel så skålades det bubbel och pussades vid tolvslaget, sjöngs för Anki som blev 24 år och festades lite till. 

 

DET VAR FINT, OKEJ. Därför var det okej att jag blev lite ledsen när vi släppte av dem på flygplatsen.

Sen har jag och Andreas gått och suckat tungt och försökt vänja oss vid tystanden och tomheten. Och det går fruktansvärt långsamt att göra det, så det är tur det är massa chips och sånt kvar för det hjälper lite lite.

Vi tog polaroidbilder också naturligtvis. För vi är ju trots allt fototjejer. Lite i alla fall.

Och jag är så himla tacksam över att det nya året fick en sån underbar start.

 

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, heter det. Och visst stämmer det i många fall. Som när man tappar kontrollen över sin kroppsform eller när man ätit upp det sista i godisskålen. Samt nytillkomlingen på min lista: Järvsö.

Eller kanske är jag kossan som smitit ur båset, men faktum kvarstår att sen jag flyttade så uppskattar jag byn mera. Det är ju faktiskt oerhört fint och mysigt. Så denna hemvända drog jag med mig Andreas ut på promenad. "Snöra på dig kängorna!" röt jag åt honom inte så vänligt men bestämt, sen bar vi oss iväg ut i vansinneskylan och den påbörjade skymningen. 

Det var jättefint. Och vidrigt kallt.

 

Vi var alla förväntasfulla inför julfirandet och jag som blivit lite illamående efter ett minimål på Max beslutade mig för att lägga mig tidigt. Strax innan tre på natten drömde jag att jag mådde illa och var mitt på ett dansgolv med folk runt omkring mig som inte släppte ut mig därifrån. Jag vaknar panikartat och förstår vad drömmen uppstod av då jag befann mig i en snarlik situation men med en två meter lång koala runt mig. När jag lirkat mig loss från Andreas armar och ben förstod jag att min tid var knapp. Jag slet upp sovrumsdörren, fick brottas med en nyvaken men ändå oerhört uppspelt hamiltonstövare genom hela köket och hann precis inta bönposition framför porslinsstolen innan helvetet brakade lös.

Sen var det kräksfest och ångest resten av natten. När jag till slut insåg att min hetska försök till att behålla vätskebalansen genom att hinka vatten mellan varje vomeringssession bara provocerade magen ytterligare gav jag upp och fick äntligen sova några timmar. 

Dagen efter låg jag i soffan och fick då och då bekymrade blickar från familjen. Det fanns inga ord för min ynklighet och jag såg med blanka ögon på Andreas och svarade med svag röst "Jag vet inte. Jag vet verkligen inte." på hans frågande blickar om jag skulle orka ta mig iväg till syrrans julfirande.

Någonstans i mitt svagaste ögonblick tändes lite jävlaranamma  i lillkröppen min, och jag beslutade mig för att i alla fall göra mig i ordning. Överlevde jag det kraftprovet så kanske jag skulle kunna ta mig vidare.

I och med piffningen kände jag hur sjukdomsdemonens grepp lättade om mig och några timmar senare satt jag och moffade julbord. 

Jag får väl helt enkelt tacka Max Hamburgeresturang för att jag eventuellt gick plus minus noll kalorimässigt det dygnet. Eventuellt.

Övriga guldkorn i detta julfirande var att; jag fick med mig Mie i att sitta och gråta till "Kan du vissla, Johanna"s slutscen och delad sorg är ju lite glädje. Att Andreas gladeligen tog på sig rollen som tomte vilket chockade hela familjen som annars spenderar stordel av kvällen med att försöka slingra sig från detta. Samt, naturligtvis, att jag fick julklappar.

 

Och så fick Robin sin Marion till sist. Slutet gott, allting gott.

Julmyser ni nu då?! Va?!

Jag ligger lite i ofas, då det inte alls blev något pepparkakshusbygge i helgen, men jag förvantas ta igen det i helgen.

Annars är rätt antal ljus tända i adventsstaken, glögg dricks lite nu och då, hyacinterna blommar (utan att ge sambon andningssvårigheter, tummen upp) och julstjärnorna lyser i fönstren. Dessutom är frysen fylld med hembakta lussebullar, ett projekt jag och Andreas slängde oss in i sent en kväll utan en endaste tanke på jästider och dylikt. Men goda blev de.

Det börjas räknas ned nu. Snart, mycket snart står julen för dörren och det är dags att mysa loss ordentligt.

Jag brukar inte gilla julen. Eller bara inte bry mig så mycket, helt enkelt. Får jag ett glas julmust och en hårdmacka med julskinka och senap på så är jag nöjd. OCH! Hyacinter. Hyacinter är det viktigaste. Jag älskar de jävlarna. De är prio.

I år däremot. Julen känns otroligt inbjudande. Kanske för att man nu bor en bit hemifrån och plötligt uppskattar när familjen samlas, men jag ser även fram mot att börja förbereda mig inför julen här hemma.

Vi hämtade hem plastgranen i Järvsö för ett par helger sedan och så har jag börjat köpa grejer inför adventsljusstaken jag har planer på att skapa. För ett tag sen fick jag en idé som fick mig att hyperventilera och frenetiskt rycka Andreas i jackärmen när vi var i affären; "SKA VI GÖRA ETT PEPPARKAKSHUS?!?!" och innan Andreas hunnit svara hade jag slängt i massa strössel att pynta med i korgen.

Jag vill ta vara på den här julen. Njuta. Mysa så vansinnigt mycket. 

Det ska glöggas, bakas och julpussas. Mmmm. 

 

Men åter till hyacinterna. De ljuvliga, sanslöst väldoftande växterna.

Jag började prata om dessa när jag och Andreas var till Plantagen för en ungefärlig månad sen för jag kom att tänka på dem och förväntade mig att han också skulle bli eld och lågor av minnet av dess doft. Iställer verkade han osäker på vad det egentligen var jag menade. Jag förklarade att man kunde välja olika färger men att jag föredrog vita och då svarade han eftertänksamt "Undrar om det är dem jag är lite allergisk mot?".

Misär! Jisses vilken misär! Jag funderade på att lämna honom där och då bland murgrönor och fikusar men så slog det mig att han var min skjuts så jag sköt hela orosmomentet åt sidan bytte samtalsämne. 

I och med att han inte var helt säker på om det var dem han var allergisk mot så har jag nu köpt på mig inte mindre än sex stycken exemplar av denna förföriska växt och placerat dem strategiskt i hemmet. En i köksfönstret, en på matbordet, tre på vardagsrumsbordet och en i sovrumsfönstret.

Nu väntar vi och ser vad som blommar först; allergin eller hyacinterna.

 

Idag ändrades något. Min annars så trygga och behagliga vardag blev ett minfält. Jag kryper, tassar runt, smyger som genom den snårigaste skog.

Dagen började bra. Lite sovmorgon och sedan lite kramar och fina ord innan morgonkaffet. Vi planerade vad vi skulle äta till lunch och strukturerade upp dagen runt de få saker som var inplanerade.

Allt eftersom tiden gick så smög sig ett mörker på. Det blev tystare, kortare och liksom lite kallare. 

Andreas kändes lite nere, det måste vara det som påverkade mig insåg jag. Så jag frågade om något var fel, vilket det absolut inte var. 

Ett par timmar till passerade och jo, nog var han lite deppig. Jag frågade på nytt, "Du vet att du kan prata med mig om något är fel?" och gav min allra mildaste och förstånde blick samt en accepterande hand på hans axel.

Då kom det fram. Han tänker försöka sluta snusa. 

Det är bra, en sund idé och jag blev ivrig i att stötta på alla sätt och vis. Men jag insåg också faran. Att det fanns en tagg där i våran annars så rosa och fluffiga vardag. 

Tyvärr är jag inte den allra smidigaste elefanten i porslinsaffären och lyckades naturligtvis pröva hans tålamod direkt efter uppdagandet om hans avhållsamhetsbeslut. Vi skulle nämligen hänga tvätt och något var fel med tvättställningen.

"Kan man laga det?" undrade jag och Andreas sa att det kanske var bäst att prova det när kläderna som redan hängde var torra och redo för att läggas undan. Jag höll med, det var helt klart smartast, men kunde liksom inte riktigt hålla mig ifrån den.

"Men vad kan det vara, den är ju sned både åt det här OCH det här hållet?!" sa jag och började dra lite i den. Andreas sa på nytt att vi kunde undersöka saken längre fram. Jag höll mumlande med och skulle bara prova räta ut en grej när hela helvetet från ingenstans kollapsade. 

Tänk er in i min panik här. Känn isningen längst ryggraden. Nervositetsryckningarna i ena ögonvrån. Kallsvetten.

"Sa jag inte att det var bättre att vänta?" frågade han lågt.

"Jooo, men det liksom var så svårt att liksom låta bli liksom! Jag fixar detta, det går att tejpa, sätt dig och spela du!" Han började under tystand hjälpa mig att plocka ihop kläderna och jag undvek ögonkontakt likt en labrador som just slitit ut hela sopkorgsinnehållet över köksgolvet. Skamset bar jag ut den sorgliga stålhögen till sophuset och näst intill kröp tillbaka in i lägenheten.

Andreas var inte arg, men besviken. Det värsta.

 

Tiden läker de flesta sår och snart var incidenten ur världen. Vi pratade om hur det skulle kännas för honom att vara utan snus de kommande dagarna och han sa att han nog måste köpa hem lite sött till de gångerna suget blev för starkt. Lite choklad eller någon sorts läsk.

Jaha?

Jag som försöker sluta med godis. Något som jag sliter med dagligen då 85% av mina hjärkapacitet går åt till att tänka på Gott&Blandat. Godis och snacks höjer alla upplevelser. Ska vi se en film? Utan godis?! En kopp kaffe? Utan kaka?! Jogga? Utan ostbågar?!

Men mitt beroende är alltså inte lika allvarligt. Jag sa att jag då kanske borde köpa hem lite snus att ta till när mitt godissug blev för intensivt, men det bara skrattades bort.

Irritationen i mig då, mina vänner. Eller jag blev inte arg på honom, det blev jag inte. Jag blev besviken.

Det blev en kompromiss. Han får helt enkelt köpa massa tuggummin och Läkerol. Jag kan också äta tuggummin och kanske ta en frukt istället.

Sen fortsätter vi våran dödsdans här hemma. Båda med sanslöst god andedräkt.

 

Jag hade feber i veckan. Lite svagt bara så var i skolan och så, men avstod att få massage på massagelektionen, för att inte förvärra något. 

Jag har inte tränat heller (läs inte börjat tränat ö.h.t.) . För att inte förvärra något.

Klätt mig varmt och sovit mycket. För. Att. Inte. Förvärra. Något.

Febern gick över, jag gjorde en liten segergest i smyg och tänkte att jag segrat med lätthet och att livet skulle gå vidare. 

 

Så. Naiv.

 

Det jag inte gjorde var att börja missbruka ingefärs-te och ColdZyme, för jag hade ju inga övriga förkyldningsymtom. Jag struntade i att shotta Kan Jang en gång i timmen, för jag hade ju inga övriga förkyldningssymptom. C-vitamin till förbannelsen kändes överflödigt. För. Jag. Hade. Ju. Inga. Övriga. Förkyldningssymtom.

Jag har ont i halsen nu. Så galet ont i halsen. Och jag förstår inte varför. Jag blev ju frisk?!

Så här ska det väl inte gå till? Att man undkommer feber och SEN blir förkyld?! Vi alla vet att man först blir förkyld och när detta förvärras kommer febern. Jag känner mig så jävla grundlurad. Som att kroppen insett att jag tar till för många förbyggande åtgärder när jag börjar bli lite småsnuvig, så därför vände den hela proceduren för att golva mig fullständigt. 

 

Ja, du fick mig, Viruset. Hatten av. Starkt jobbat. Men jag tänker inte ge mig så lätt. Nu vet jag vad du är kapabel till, så tar du inte och hittar på något ännu mer kreativt till nästa gång så vet jag exakt hur jag ska behandla dig från och med nu. Glöm inte att jag är stammis på apoteken, ditt lilla helvete. Jag kommer ALDRIG sluta kämpa.

Nu ska jag fortsätta trycka i mig glass och inte alls bli smal till nyår. Hejsålänge.

 

Såg ni att jag bytte design eller? Slängde ihop en spontant bara.

Eller nej, okej. Det började att jag sa till Andreas att jag tänkte göra en ny och slänga in en bild på honom där. Det sa jag för typ en månad sen eller två, sedan har jag fått ett oräkneligt antal mer eller mindre (främst mindre) subtila hintar om det där så till slut låg över mig som en tjock, blöt filtjävel. 

Så jag fixade det. Och nu är jag nöjd med den. Tycker att den är fin och så. Typ som den förra fast bättre. Och så kan jag andas bättre nu än under den där nyssnämnda filten. 

 

Appropå mannen i mitt liv då. Han har införskaffat ett nytt spel till sitt PS4, nämligen Dragon Age - Inquisiton. 

Jag tycker att det är fint att se honom så uppspelt. Han hade nämligen förbokat det och pratat om det en hel del. I vanliga fall spelar han inte särskilt mycket, så därför tycker jag att det är charmigt att ha honom maniskt stirrig framför tv:n. Jag utnyttjar detta till fullo. 

Det är inte det att jag inte får uppmärksamhet av honom annars, han är väldigt lyhörd och generös med sin tid, men nu kan jag läsa upp blogginlägg och artiklar för honom som egentligen inte intresserar honom det minsta. Jag läser dem högt och med påtaglig inlevelse och då och då vänder jag ansiktet mot hans och lägger av ett hysteriskt, högt skratt över något jag just läst upp varpå han ler lite osäkert med blicken kvar på tv-skärmen.

Det är fint detta. Som att jag har honom fången. Jag är hans psyksjuka kidnappare och han försöker desperat vara mig till viljes trots att man anar en obehagskänsla i honom. Helst av allt skulle han väl troligen spela sitt spel under tystnad, men så förstående är jag ju inte.

Dessutom kan jag när som helst spela kortet "Du är så tråkig när du spelar" och känner jag honom rätt skulle han genast lägga kontrollen åt sidan enbart spela när jag är borta från lägenheten. Han vet att jag har det esset i rockärmen och bävar inför det.

Han dansar på äggskal, den pojken.

Men jag är ju den perfekta flickvännen och skulle inte spela det kortet. Inte om han inte blir jäääättetråkig det vill säga.

Nyss väste jag "Jag skulle vilja göra ett utfall mot dig", lite för att se om han lyssnade, varpå han ryckte till, sneglade på mig och frågade häpet, oroligt "Varför då?!?". "Jag vet inte." svarade jag kort och kollade på nytt ner i datorskärmen. Jag sår små frön av osäkerhet i honom. Dessa skall rotas och vara grunden i vårt förhållande. Det blir vackert.

 

Nu ska jag kräva att han bestämmer vilken middag vi ska äta, vi hörs sen.

 

 

 

Ska vi prata skam? Kroppsskam. 

Den fanns där för sisodär två år sedan varpå jag tog tag i saken och beslutade mig för att göra något åt det. Jaaa, mycket är psykist, och den regelbundna motionen jag då fick gjorde att kroppsskammen avtog snabbare än vad min kroppsform ändrades.

Jag tog hand om mig själv och det kändes i kropp och knopp. 

 

Sen kom sommaren. Den ljuvligaste sommaren. Fylld med roliga aktiviteter, god mat och rusiga drycker. Jag var kär och ville inget annat än att mysa och dela diverse njutningsämnen med honom som gjorde mig så pirrig. 

Så vi fikade. Åt romantiska middagar. Hade godiskvällar. Köpte plockmat. Och vi upptäckte att vi hade samma smak när det kom till just mat och dryck - nämligen allt. 

Vi gillade att träna båda två också, så vi tog oss till gymmet ibland. Men främst tyckte vi om att kramas och fnissa så ibland var det plötsligt för sent att ta sig an ett träningspass, och då var det lika bra att köpa godis och se på någon serie istället.

 

Sen blev allt med att jag skulle börja plugga, vi skulle flytta, höstens förkyldningar och annat allmänt trassel.

 

Jag. Har. Förfallit. 

 

 

Ja, jag har blivit lite mjukare, men det är ju inte bara det. Det är att man äter så mycket som kroppen inte behöver. Att man ständigt matar behovet av socker och salt. Mycket vill ha mer och så vidare. Och det är inte okej.

 

Det är alltså inte bara kroppsskam som infunnit sig, det är hälsoskam.

 

Träningen då? Jag yogar. Det är det jag gör. Typ två gånger i veckan. Mjukyoga och nybörjaryoga är passen jag hasar mig iväg till. Blir man skinny bitch av det? Not so much. Men det är fint. Och jag kanske blir en ormmänniska om en vecka till eller två.

Så nej, jag har inte gymmat sen jag flyttade upp. Och jag saknar det men jag kan ha glömt hur man gör... 

Det jag har gjort däremot är att köpa ett par vinterlöpartights! För jävlar vad jag ska springa. Ni vet väl att brosket i ryggen enbart kan få näring genom att belastas, och den belastas ju inte himlans mycket av att sitta och blogga, det kan vi ju enas om.

Därmot sitter den där första löpturen väldigt långt in den med. Jag är som sagt nere i en oerhört ohälsosam svacka.

 

Men nu har jag fått tala ut om det. Jag har erkänt mitt problem. Nästa steg blir att smörja in mig i brun utan sol och göra en ny träningsplaylist. Sen, kanske, om ett par veckor så kanske jag lyckas ta mig ut på den där första försiktiga joggen. Men fram tills dess skulle det sitta fint med en caramellatte och några rostmackor...

 

 

 

 

 

Vi har en hemmasöndag nu, jag och den jag är kär i. Han kollar hockeyrepris och jag läser bloggar när jag egentligen borde plugga. Faktum är att vi faktiskt haft en oerhört härlig hemmahelg, både lördag och söndag har hittills bestått av soff- och sängmys. 

Idag ska vi dock ge oss ut på skojakt då vi var på Life in Color i fredags vilket lämnade mina skor rosa, gröna och slimiga. Det började med förfest hos Karin och Anders. Vi var ett glatt gäng som alla var förväntasfulla och fnissiga och förfesten var en succé.

 

Sen tog vi oss in till Nolia där tillställningen hölls. Det börjar med att vi möter ett gäng tokdränkta ungdomar när vi hänger in jackorna, men inte ens där insåg vi helt och fullt vad som väntade oss. 

Vi tar oss ut på dansgolvet och hinner bara kort kommentera det hala golvet innan helvetet brakar lös. Det är nämligen då en ny färgdusch sätter igång. Vi pratar iskallt jävla slime som nådde över exakt hela lokalen, så det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte genom att krampaktigt greppa tag i min snudd på tvåmeterlånga hockeymålvakt till pojkvän och försöka hålla honom mellan mig och slimesprayen, men lik förbannat blev jag heldränkt.

Detta hade säkert varit en hysteriskt rolig tillställning om de försökt värma färgen lite eller haft det under sommaren, men nu var det ju inte så.

Jag fick ögonkontakt med en lika förfärad Karin som chockat sa "Jag vet inte vad jag hade väntat mig" och vi konstaterade att vi nog varit naiva som bara tänkt "färg" och inte "blött".

På vägen ut mötte jag en klasskamrat som lyriskt kramade mig och när jag försökte nå fram till honom för att dela förskräckelsen över all väta och kyla fick jag inte alls den respons jag väntade mig, ty han var fullständigt euforisk och vrålade "EN GÅNG TILL, SÄGER JAG!". 

Efter en väldigt sammanbiten promenad till närmsta busshållsplats och vrede över insikten att det skulle bli en halvtimmes väntan på bussbyte inne i stan i iskyla, bestämde vi oss för att ta taxi sista biten hem till en väldigt uppskattad vrålhet dusch.

 

Okej, jag kanske är lite väl negativ. Vi hade en väldigt rolig danssession när första chocken lagt sig och förutom kylan så var kvällen riktigt bra. Att det dessutom var glashalt inne på de kaklade toaletterna vilket i sin tur säkerligen ledde till ett högt antal skador som kan öka efterfrågan på sjukgymnaster är ju ett plus utöver att det såg och lät väldigt roligt.

Men om vi gör om det? Troligen inte. En halvgrå vardag räcker gott om livet i färg är så där.

 

Jag glömde säga en grej jag gör. Saknar ihjäl mig likt en hormonstinn tonåring efter den där pojken jag hastigt och lustigt kärade ner mig i.

Det är nämligen så att Andreas släppte av mig här uppe för att jag skulle börja plugga. Samtidigt skulle vi söka något boende där vi kunde få plats båda två, men tills dess skulle han bli kvar i Järvsö. 

Jag skulle komma hem igen den 12:e. Knappt två veckor senare.

Den 31:a stod jag på pakeringen, kramade honom det hårdaste, väste "Två veckor är ingenting, två veckor går fort" mellan sammanbitna tänder och vände snabbt på klacken för att genom grumliga ögon försöka hitta till rätt port.

Sedan har nedräkningen varit igång. "Bara 11 dagar kvar nu, älskling, det är ingenting". "Om man räknar skol- och jobbdagar är det ännu färre dagar kvar, de andra dagarna kan man ju sova bort". "Snart kommer vi bo ihop, då kommer vi träffas varje dag, så de här veckorna kommer vi klara galant".

Lögner, allt är lögner. 

Andreas sa även "Om jag bara visste när jag fick flytta upp, då skulle dessa dagar vara betydligt lättare att uthärda, bara jag fick ett datum!" och jag höll med. Kort därefter fick vi ett datum, men det har inte stillat vårt trånade det minsta.

Vi sms:ar och ringer likt marskatter, som de säkert skulle ha gjort om de hade tummar och tillräckligt med cash för att tjacka smartphones, det vill säga.

 

Jag skulle gärna vilja ha lite tid med min rödvinsdrickande livsnjutare nu. Bara till att se ett par avsnitt Mad Men och dela en påse Gott&Blandat, typ. Men det är tydligen för mycket begärt i fem dagar frammåt.

Men det är bara fem dagar kvar nu, det är ingenting. Speciellt om man bara räknar skol- och jobbdagar. Dessutom bor vi snart ihop, de här dagarna kommer vi klara galant. 

Fan.

 

 

 

Jag förstår, frågorna är många nu. Ni undrar hur jag mår uppe i Umeå, om jag har slagits med några isbjörnar eller om jag krönts till drottning över samerna ännu.

Nej. Inte än.

Men jag har det jättetrevligt hos Karin och Anders. Jag bor här nämligen, fram till den 20 september. När jag kom hit för en dryg vecka sedan så hade de rensat ut en garderob åt mig, fixat hyllor i såväl kök som badrum, samt pyntat "mitt rum" med bilder.