200 kronor av skuld.
Jag ska ta mig till min hemby inom kort och har spanat på biljetter för att ta mig ner några dagar innan sambon, för att liksom hinna med lite fler kompisträffar och umgås med mamsen.
Den smidigaste resan var även den billigaste och jag tänkte att "den tar jag". Dock så strulade det lite med internet och jag gav mig ut på en promenad istället och bestämde mig för att boka biljetten senare. Detta glömde bort och idag när jag skulle boka så har priset höjts med 200 spänn.
200 spänn!
Detta väckte något i mig, en obeskrivlig misär. Jag hade, på grund av att jag inte tog tag i saken i tid, nu alltså förlorat 200 kronor. Jag kände att känslan var bekant och ekade i barndomsupplevelser och det slog mig att få saker får mig så ur balans som när jag gjort ett felaktigt beslut. När det blir så pass svart på vitt, att något jag gjort eller inte gjort får så påtagliga konsekveser. Det är MITT fel. "200 kronor" tänker ni "Avstå vin ett par helger and get over it, för guds skull". Ja, summan i sig kanske inte är något att hulkgråta över, men känslan var det.
Jag begav mig in i sovrummet för att fulgrina och insåg att jag nu var lilla Sanna igen. Lilla Sanna som haft utvecklingssamtal på skolan med min mamma och sedan ändå bestämt mig för att ta skolbussen hem istället för att vänta på att mamma pratat klart med lärarinnan.
"Är du säker, ska du inte åka med mig hem?" frågade mamma men jag skulle minsann ta den där bussen.
När jag tagit mig in i bussen sköljde plötsligt skuldkänslor över mig. Jag övergav min mamma. Valde bort henne för att åka buss som jag ändå gjorde varje dag. JAG MÅSTE UT UR BUSSEN. Paniskt sprang jag fram mot utgången och busschauffören ropade förvånat och frågande om jag inte skulle åka med. "NEJ!" skrek jag från luften när jag slängt mig ut ur bussen varpå jag ramlade i gruset. Jag tog mig upp och sprang i hysteri och desperation mot där jag lämnade mamma och var livrädd att hon skulle ha hunnit åka, för då var jag fast på den tomma skolgården. Men mamma stod där och pratade fortfarande lugnt medan jag stod med mitt pickande kaninhjärta i bröstkorgen, skrubbade knän och svidande ögon kämpandes mot gråten med inbiten underläpp.
Hemskt var det. Och när jag inte bokade resan direkt valde jag återigen bort min mamma SAMT 200 kronor.
Eller nja, jag kan ju boka resan och på så vis inte välja bort min mamma. Men frågan är om det är värt det. 200 spänn är ändå 200 spänn. Två glas rosé på en uteservering, liksom. Vi får se, jag väntar en stund med att boka.
En av ädelstenarna i mitt liv.
Den här donnan alltså. Vilken liten ädelsten! Tyvärr är det ju sällan vi ses nu för tiden, därför måste man vårda tillfällena som ges ömt.
Som jag nämnde i förra inlägget var vi ju ner till Järvsö och då hon spenderar större delen av den här sommaren i Hälsingland var det dags att passa på. Vi möttes på Condis för öl och prat.
Andreas träffade en kollega då Condis ju är hans gamla arbetsplats och de föll bort efter en stund för att spela biljard.
Tungan rätt i mun och allt det där...
Jag och Mickis fick också feeling efter några öl och gav oss på dartspel och fotbollsspel. Eftersom jag inte hade en endaste jävla aning om hur man hanterar någon av sporterna så blev det väldigt skillda resultat- ibland briljerade jag och ibland höll jag på att sticka ut ögonen på mig själv med pilarna. Jag lyckades även skrämma ett barn som valde att iaktta fotbollsspelandet för en stund när jag skrek i vrede över ett självmål.
Kul hade vi och timmarna gick alldeles för fort, för helt plötsligt virvlade hon ut genom dörren för att hinna med tåget och jag fick bita mig i läppen och blinka några gånger för att inte bli visa mig allt för blödig.
Löften om att ses snart igen avlades och som tur är står ju vår nästa Järvsöresa från dörren. Då får det minsann bli lite mer kvalitétstid.
Att ha hälsat på Järvsö och syskonbarn.
Jag och Andreas tog oss för en ungefärlig vecka sedan neråt till våra föräldrar för att se efter hur saker och ting tedde sig där. Det mesta var sig likt och vi njöt av lugnet. Det åts en hel del, pratades massa och fotades lite.
Mira och jag hjälptes åt att plocka grönkål till salladen. Det ryms många tankar i det lilla huvudet. Teori efter teori läggs fram samtidigt som hon ställer tusen frågor. Under middagen så tog upp det faktum att man dödar djuren för att äta dem och hon lät så vuxen på något sätt och det blev en sådan kontrast att jag skrattade till, vilket jag inte skulle ha gjort. "Det är allvar. Tycker du det är roligt? Skratta inte.". Hon åt själv av köttet men verkade tycka att man skulle göra det med respekt och vördnad, så jag fick helt enkelt sluta skratta.
Hon har även en liten fascination för Andreas. Man ska gärna vara nära men det får inte vara för uppenbart. Man måste spela spelet liksom.
När jag ringde hem några dagar innan hemkomsten så var Mira där och när mamma då sa att det var jag som ringde sa hon "Sanna? Din Sanna? Andreas kompis?" så hon är alltså mer med på vem han är än vem jag är.
Vi försökte oss även på lite fina gruppbilder på den nyslagna ängen på Miras begäran, men det kryllade av flygfän så det blev inget långvarigt. Men alla kämpade väl där ute.
En härlig skara ungar det där ändå, trots att gränsen är hårfin mellan att från stund till stund vilja krama dem eller strypa dem.
Vi fick i alla fall mersmak, trots insektsattacker och moralutskällningar vid matbordet, och har bestämt oss för att leta oss ner på nytt i augusti. För att samla lite kraft inför hösten, äta lite mer grönkål och kanske ta några fler bilder på ängen.
Rätt ska vara rätt. (Och ännu fler blommor)
Jag har ju tidigare jobbat med kvalitétsmätningar av kundservice, så jag har ju en lite böjelse för att analysera bemötande och har väl kanske en förmåga att ställa lite högre krav än vad jag gjorde tidigare.
Därför har jag nu efter lite strul med min telefonilevernatör sammanställt ett litet mail där jag berättar hur jag upplevde deras kundservice. Några rader bara. Lite drygt två bara. Två sidor. Eller ja, två och en halv, typ.
Men rätt ska vara rätt, och beslutar jag mig för att stanna kvar hos det här företaget så vill jag ju att de skärper till sig lite. Om de nu tar sig tiden att läsa det, det vill säga.
Jag ursäktade mig lite mot slutet över att det blivit lite långt och förklarade att jag nog har en liten yrkesskada, man vill ju inte att de ska tro att jag lagt en hel förmiddag på att klaga och sedan inte vet något om ämnet. Att de tror att jag inte har något bättre för mig förutom att kolla på repriser av "Real housewives of New Jersey" eller "Say yes to the dress" hela dagarna, och att jag kollar instragram tio gånger i timmen i brist på annat att göra. Nej, det får de inte tro. Det har enbart att göra med att jag fått dålig service och att jag har ett brinnande intresse för kundbemötande. Ja. Och att jag har ett rätt så härligt köksbord att sitta och klaga vid.
Att stjäla lite sommar.
Det här med vår och sommar är ju helt oslagbart egentligen. Jisses, vad mycket mer man LEVER.
Måååh, det går nästan inte att beskriva hur betydligt mycket mer tillfreds jag blir med livet. Allt blir roligare och mer meningsfullt.
Så mycket glädje det finns i sommaren, som att gå barbent, känna doften av hägg och syrén i den ljumma kvällsluften och avnjuta ett glas iskallt rosé på en uteservering medan solen bränner de exponerade axlarna.
Men, jag vore ju inte jag om detta inte bidrog till lite ångest också. Självklart river en liten panik runt i bröstkorgen på mig, den där ständiga närvaron av Tomas Ledins visdomsord: Sommaren är kort. Den är äckligt kort. Man hinner knappt blinka så har alla blommorna försvunnit och så börjar björklöven att gulna i takt med att frosten kryper fram på mornarna.
Umeå har bjudit på ett par varma dagar, men mest är det tyvärr blåst och moln. Detta stillar naturligtvis inte min panik det minsta. Att träda in i hösten utan att ens har fått fräknar på näsan, det är oacceptabelt.
Så jag gör vad jag kan för att stilla oron i mig och bristen av sommar. Ett steg i detta är att plocka in lite grönska så man kan få lite sommardofter trots att vädret tvingar en till att hålla sig inomhus. Ett par dagar sedan, något skyddad av skymningen, smög jag mig intill en syrénbuske som hängde över ett staket och rev hänsynslöst åt mig två små blomsterknippen. Och jag skämdes inte ens. Jo, lite. Men det var värt det.
(Ja, det blir mycket blombilder. Jag hittade kameran och kan inte sluta. Deal with it.)
Det här med synskärpa.
När jag började att plugga insåg jag snart att det var läge för mig att skaffa glasögon. Det var något som jag funderat på en längre tid men som jag helt enkelt inte tagit tag i.
En dag när jag satt på lektionen så sa jag till en kurskamrat att allt var så suddigt på projektorduken och frågade om det var det för henne också.
"Åh, vad skönt" svarade hon.
"Vaddå? Är det det?" frågade jag på nytt.
"Nä, alltså jag ser bra, det är skarpt. Det är jätteskönt" svarade hon, liksom glad att hennes goda syn bekräftats i jämförelse med min.
När jag väl skaffade glasögon så sa optikern att jag hade lite "smått och gott" som gick att åtgärda men att det inte var något drastiskt. Alltså väntade jag mig inte att uppleva någon direkt skillnad, men tänkte att om det åtminstone underlättar lite på lektionerna så får det vara värt det.
Dagen kom då brillorna anlänt och jag tog på mig dem när jag stegade ut ur lokalen efter att de blivit justerade efter mitt ansikte.
Och nä, det var väl ingen större skillnad. Det funkade bra att ha dem, men världen var sig väl sig lik. Det var förvisso mörkt ute, men ändå. Jag hade dem hela vägen hem och när vi gick från bilen tog jag av mig dem och stannade tvärt.
"VA?!" skrek jag åt Andreas "JAG SER JU SKITSUDDIGT NU?!".
Jag stirrade mot tegelväggen vi stod vid och tog av och på mig glasögonen om och om igen. "DET ÄR JU SJUKT" fortsatte jag lika högljutt "JAG KAN JU SE STRUKTURER MED DE HÄR JÄVLARNA PÅ!!!".
En vrede växte fram i mig, jag kände mig lurad. Som att livet missunnat mig ett av mina sinnen. Här hade jag gått runt och "halvsett" saker och ting. Antagit utan att veta säkert hur saker varit utformade.
Hetsigt uppmanade jag Andreas till att prova dem, men han kunde ju naturligtvis inte uppleva samma sak då han inte delade mitt synfel. "Det blir bara suddigt för mig" sa han försiktigt medan jag fortsatte skrika frustrerat "MEEEN ÅÅÅÅH!!! JA MEN SKA JAG LEVA SÅ HÄR NU?!".
Samma sak fortsatte uppe i lägenheten där vi satt oss ner för att titta på tv. Nu skrek jag dock inte längre, jag hade tagit mig ur första chocken men vandrat in i en uppgivenhet "Det är vansinne. Rent vansinne." och mitt näsben hade börjat bli rött av att jag upprepade gånger lät glasögonen glida upp och ner för att jämföra mitt vanliga seende med det optimerade. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur mycket bättre det gick att se med glasögonen på. Jag hade ju trots allt bara, för att citera optikern; "ett milt synfel".
Nu har jag haft glasögonen ett tag och myser av välbehag varjegång jag kommer på att jag har dem med mig efter att först suttit och kisat mot white boarden. Jag har dem alltså inte alltid, utan vid behov. Som häromdagen när ett litet drama ägde rum med ambulans och grejer en bit från fönstret. Ja, då åkte brillorna på och jag kunde se lite mer av vad det var för otäckheter som pågick.
Faktum kvarstår dock att fortfarande känner mig lurad av livet. Att mina ögon svikit mig. Legat på latsidan. Inte ansträngt sig tillräckligt. Kanske har de sakta börjat dö. Jag är ju inget barn längre. Det kan mycket väl vara åldern som tar ut sin rätt.
Nu har jag börjat ledsna lite på glasögonmodellen jag valde ut och funderar på att ge mig iväg igen för att testa ut en ny variant. Något med tjockare bågar kanske. Ja.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag vill uppmana! Dig! Öh, du där! Kolla upp ögonen, för satan. Livet kanske är lika grymt mot dig som det är mot mig. Du kanske också blir berövad på spektakulära synupplevelser. STRUKTURER, till exempel. Så göre ba.
Kvällssolen.
Jag vet inte om jag sagt detta, men just nu och till september så delar jag och Andreas en trea med Michaela som läser till fysioterapeut med mig. Hon är förvisso aldrig här nu över sommarlovet då hon är ute och tävlar i kajakpaddling och tar sig an diverse äventyr, men så är upplägget i alla fall.
Sedan ska vi flytta en liten bit bort till en nybyggd tvåa där vi hoppas på att få leva lyckliga i alla våra dagar vi spenderar här uppe i Umeå.
Självklart längtar både jag och Andreas som bara den på att äntligen få bo i en lägenhet som vi har första handskontrakt till (Det är fan inte bara här uppe, ska jag säga er. I princip omöjligt.) och vi har redan planer för hur allt ska inredas, trots att vi bara har fått se en ritning på planlösningen (Vi köper grisen i säcken, helt enkelt).
Men.
Det är något visst med lägenheten vi bor i nu. Som det här med att ha cirka 40 sekunder ner till älven. Eller att kunna gå in till stan på tio minuter. Även att ha en balkong som har sol i princip hela dagen.
Det är väldigt fint, ska jag säga er.
Men det bästa är ändå köket med kvällssolen. Det här magiska med att kunna vänta in Andreas som slutar sen-sent och ändå få ta del av den glödande solnedgången och kanske (högst troligt) ta ett varsitt glas rött för att varva ner och avsluta dagen.
Jag älskar kökssoffan, hustaket som är lätta att vila ögonen på utanför och framför allt ljuuuuset. Älskar det. Åh.
Att vara för bra på att unna sig.
Det är viktigt att unna sig, det är det och det har jag alltid sagt. Fast nu har jag liksom glömt bort hur man inte unnar sig...
Smultronstället.
Lediga söndagar måste tas tillvara på, åtminstone lite och särsklit när solen skiner. Även om det leder till att man skitar ner sina nya sneakers.
Jag hade fått nys om något här i krokarna som kallades Smultronstället, vilket skulle vara en trädgårdsbutik med tillhörande café.
Nu har vi ju ingen trädgård att köpa växter till, men fika är ju aldrig fel. Så vi tog oss ut till platsen som var belägen en bit in i skogen, inte långt från en sjö.
Det första som händer där är att något med vingar tar en tugga från mitt gäddhäng vilket gör att jag inte ägnar växterna så värst mycket fokus utan mer försöker vrida huden på min arm samt sträcka min nacke så pass att jag ska kunna se hur bettet utvecklas. Bettet utvecklades dock inte särskilt mycket.
När vi strosat en stund blev det kaffedags med tillhörande godbit.
Jag fick se två barn förfölja en stackars groda som gick över den stekheta grusbädden. Den lyckades dock fly in i säkerheten bestående av en krukgrupp och barnen tappade intresset. När de gått kom den lilla grodan fram igen och fortsatte sin mödosamma färd. "Ska den till vattnet?! Vet den att det är vatten där framme, tror du?! Ska jag bära den kanske så den inte missar vattnet?!" frågade jag Andreas och han suckade och sa att jag skulle låta den vara.
Som tur var hittade den fram utan min hjälp och jag blev så lycklig att jag smög fram och tog ett par bilder för att minnas den fina stunden.
Jag fick mersmak av djurlivet och skiftade mitt fokus mot en humla som irrade runt bland blomstren.
De är himla fina, de där humlorna. Insekternas... ja, vad ska jag säga? Något stort och snällt. Insekternas Sankt Bernhard kanske? Jag har mycket kärlek för humlor, helt enkelt. Även om jag inte är nämnvärt fascinerad av hundrasen Sankt Bernhard, förvisso. Nåväl.
Just den här humlan var inte så förtjust i att vara med på bild. Jag, däremot, var villigare som ni ser. Där, på min arm, kan ni även se sviterna av den fruktansvärda TBC-sprutan man är tvungen att ta för att få praktisera fysioterapi. Först sväller man upp där nålen sticks in, sen spricker svullnaden och varar hejdlöst, sen får man dras med ett sår i evigheter. Lustigt vaccin det där. Jaja.
Vi var även in i en liten prylbutik som fanns där, och jag hittade både det ena och det andra som jag ville slita med mig och inreda vårt framtida boende med, men jag fick besinna mig. Det är ju dumt att skaffa fler saker inför flytten liksom, speciellt bräckliga saker.
Men, Smultronstället var rätt mysigt och det var ett lagomt utflyktsmål för att ta sig ur lägenheten men ändå inte trötta ut sig allt för mycket. Akta er för sånt med vingar där bara.
Kosläppet.
Just ja, jag glömde ju att berätta om kosläppet!
Jag var ju på ett en tidigare sommar också, men det var ju inte så himla party. Det ska dock understrykas att jag inte är den som förvägrar något en andra chans, så den här gången slet jag med mig Andreas, Angelica, Anton och Anna och provade mig på eventet på nytt.
Det var Linneas far som stod för gård och kossor, och Linnea hade utlovat euforiska kor samt mjölk och bulle så det var inget tvivel om saken att vi skulle bege oss dit.
Angelica och Anton var minst sagt skeptiska inför händelsen då de inte såg tjusningen med att iaktta kreatur, men Anna och Andreas var pepp. Och jag med, naturligtvis.
Det var fint uppstyrt, en tjusig gård och snälla, sällskapliga kossor som man fick gå in och klappa på innan det var dags för dem att springa ut på grönbetet. Det var med skräckblandad förtjusning vi gick in till dem (Angelica och Anton stannade utför, ty de är stadsbor) och sedan var det en ständigt kamp att försöka förhindra att en själv eller ens kläder sögs in i kokäftar med hjälp av deras sanslöst långa och slemmiga tungor.
Vi överlevde dock även detta och tog sedan ut för att se över själva utrusningen.
Och det är ju faktiskt alltid en fröjd att iaktta ren lycka i ett sådant idylliskt sceneri. Jag blev dock lite bekymdrad över kossornas komfort med tanke på deras juver och började skissa en idé för en slags sport-bh för dem att bruka vid just de här tillställningarna. Jag återkommer när jag har en bra lösning.
Det stångades och hoppades en massa och till och med Angelica och Anton drog på smilbanden ett par, tre gånger. Kossorna var också tillmötesgående och stannade upp i krumsprången för att ta några vändor längst med stängslet som för att ge oss betraktare en närmare titt. De kunde helt enkelt det där med showbiz.
Så vad ska vi ha för slutkläm här då? Typ: Kosläpp - ba göre!!!
Midsommaren i form av massa bilder.
Hoppas att ni haft en härlig midsommar! Det hade jag i alla fall. Den firades med Linnea och hennes plus 1. Och Andreas så klart, det är inte mycket som görs utan Andreas.
Det började med att jag drack ett par glas vin lite för fort på tom mage och sedan försökte lösa problemet med att hetsäta en sjuk mängd räkor och västerbottenostpaj. Det var vad det bjöds på alltså, och det var galet gott. Och så ananaspaj och kaffe till efterrätt.
Detta ledde istället till en vansinnig mättnadskänsla som fick mig att gå runt och oja mig i en evighet. MEN! Utöver detta var det väldans trevligt måste jag säga.
Det togs massa bilder, utan att jag i princip höll i kameran det minsta. Sådant är alltid kul, även om många tagits i grodperspektiv vilket inte gör mirakel för min ansiktsform, mina kisögon och myskilon direkt, se nedan:
Meeen, sånt är livet! De andra rockade vinkeln betydligt bättre, måste jag säga.
Vi hade även kransbygge på agendan, så somriga och vingliga gav vi oss ut på jakt efter diverse grönt för att fylla ut våra huvudbonader. Vi fuskade lite genom att lägga till några butiksköpta blommor också.
Alla blev himla piffiga som ni ser. Det var en mysig afton om man bortser från min stackars överfyllda buk, och det var ett bra sätt att sörja att vi nu istället går mot höst.
Jag avslutar med två instagrambilder också så ni ser att även jag var kransbärare och inte någon slags party pooper på det planet. Tack för den här gången.
Att nära den lilla pojken.
Den här pojkvännen jag hittade för snart ett år sedan är bra härlig ändå. Så praktisk. Bra till det mesta, måste jag säga. Visst, han har en förmåga att göda mig och göra mig träningsskygg, men i övrigt så är han bra.
Han passar liksom lika bra till soffmys som att ta sig ut på äventyr med. Men nu har han fått för sig att prova livet som barchef, vilket kommer innebära mindre tid till allt det ovanstående (kanske, kanske positivt för min kroppsform, men vi får se) vilket gör att man måste ta till vara på de fria stunderna. Så när en ledig eftermiddag gavs igår så tog vi den.
Musslor och biobesök fick det bli.
Förresten har ni sett nått blekare vin? Va?! Trodde ta mig tusan att jag fick in vatten. Men gott var det.
En liten förrätt som bestod av vansinnesgoda vitlöksbröd också, sen satt vi båda och pustade av sån där otäck mättnad.
Sedan var det läge för bion. Jurassic World. 3D och allt.
Jag sneglade mycket på Andreas under filmen, tänkte att jag under det här förhållandet ändå lyckats bra att vid jämna mellanrum nära den lilla pojken i honom. Sånt som ljus på födelsedagstårta, gömda påskägg med små presenter i, tv-spel och nu en dinosauriefilm med specialeffekter. VA?! Ja, jag är på nytt på väg mot min sanna roll här i livet- Den perfekta flickvännen.
Även jag tyckte att filmen var lite spännande. Satt och grävde in naglarna i Andreas och kämpade emot en gråtattack när t-rex visades (?! Jättekonstigt ju?! Jag har ingen egentlig relation till t-rex, tror inte ens att jag sett hela Jurassic Park, men så framhävdes det som något maffigt och jag blev tjock i halsen och började kämpa mot tårarna?) men jag såg det ändå som att det var främst för den lilla Andreas i den där långa manskroppen som vi satt där och kollade på dessa förhistoriska reptiler.
När vi vandrade från den mörka salongen, ut i den ljusa och svala sommarnatten, hand i hand så frågade jag honom vad han tyckte.
"Nja, lite halvtama 3D-effekter, det känns som att de hade kunnat få till det bättre. Texten var ju skitdryg att försöka hålla koll på, den fick man ju ignorera. Men helt okej."
Först blev jag lite snopen, aningen besviken, men sen drogs min hals ihop på nytt och ögonen tårades. Den lilla Andreas måste vara väldigt svag där inne. Han kanske inte nådde fram och därför gick miste om alla flygödlor och raptorer. Fick han ens smaka biosnackset?! Åh, lilla vän, jag ska rädda dig. Med kärlek, massa ljus på födelsedagstårtan och kanske lite lazerdome. En vacker dag ska du få frodas <3
Sommarens smärta.
SOMMARLOVET ÄR HÄR!!!
Jag har provjobbat på två olika jobb hittills. SF-bio i onsdags, resturang i fredags och tillbaka till SF igår. Idag är både jag och karln ledig så vi gottar oss med att prioritera soffläge, Netflixa lite då och då och smaska jordgubbar. Jordgubbar ja. Svenska sådana, jojo, fint ska det va. Som jag saknat de små rackarna. Livets lilla goda.
Men dessa provjobb. Jisses, säger jag bara. På SF står man på ett stengolv hela dagarna, rakt upp och ner, och på resturangen springer man benen av sig i fram och tillbaka och upp och ner för trapp. Eftersom det inte var något jobb i torsdags och jag spenderade hela dagen med att göra absolut ingenting, tvingade jag med mig Andreas på en löptur på fredagsmorgonen innan vi skulle till resturangen (där Andreas också jobbar).
HUR TÄNKTE JAG DÄR?!?!
Jag gick alltså från att plugga och ta mig sporadiskt till gymet då och då, till att ständigt gå, stå och springa i princip konstant.
Mina. Stackars. Fötter.
Åååååååh, den pulserande smärtan, ni förstår inte. Frustrerat skrek jag ut min smärta när jag låg i sängen och försökte sova igårkväll. Andreas jobbade ju fortfarande så ingen kunde tycka synd om mig heller. "SKA DET VARA SÅ HÄR?!!?" vrålade jag och försökte knöla till täcket för att få till något som liknande ett blygsamt högläge. Jag skulle gissa att 85% MINST av mitt blod befann sig i fötterna/benen och jag såg framför mig hur resten av kroppen sakta dog av syrebrist. Det var fruktanvärt, mina vänner. Stackars mig.
Kan det vara så att min kropp har levt för bekvämt de senaste månaderna? Ja, visst, så kan det mycket väl vara. Men det faktumet mildrar inte mitt lidande det minsta. Jag vägrar "skylla mig själv", det ska ni har klart för er.
Men varför skriver jag nu egentligen? För att klaga, naturligtvis. Att självömka. Ty det är min fulla rätt.
Och vädret suger här uppe också. Hej.
(Och så ett litet instagramkollage som påminner mig om att det kan vara bra ibland också)
Kattlös med knäprotes.
"Jaha, inte en livgnista på nästan två månader, hon tränade ihjäl sig" har ni tänkt nu. Men nej, jag har bara haft mycket att stå i; flytt, tentor, jobbsök och fan vet allt. Två gånger har jag flyttat sen jag sist skrev, ni förstår vilket litet helvete jag haft.
Så mycket till träning har det tyvärr inte heller blivit. Det är extra motigt med den nu, nämligen, sen jag började plugga. Inte bara för att man är så mycket tröttare och stressad hela tiden eller för att man fortfarande hellre moffar i sig godis med pojkvännen, utan för att man ter sig betydligt mer analytisk till smärtan som uppstår i och med träningen.
Jag blir konfunderad över att jag får så ont i trochanterna efter att jag har sprungit, det har jag väl aldrig haft förut? Eller att bicepssenan blir så sjukt kort så fort jag brukat den det minsta så att jag inte ens kan sträcka ut armen. Och för att inte tala om kollateralligamenten som molar under löpturen så man inser hur sjukt ovana de är vid ansträngningen?!
Förr visste man att träning var jobbigt och att man fick lite ont, det var så, ingen big deal. No pain, no gain och så vidare. Jag har använt benen, jag har ont benen- gott så.
Men det här, nu när man kan börja lokalisera smärtan mer exakt, är rena döden för en hypokondriker ska ni veta.
Och att man ständigt ifrågasätter om man gör något fel rent tekniskt i och med att det blir som det blir eller om det är någon bursa eller något fäste som håller på att bli inflammerat.
Man ska röra sig, det är A och O, och något vi ständigt nöter. Egentligen hade det räckt med att de skickade ut en lapp med antagningsbeviset där det stod "FYSISK AKTIVITET" och sedan ett kvalificeringsbevis för det är i princip slutsatsen man kommer till i varje kurs, oavsett inriktning. Rör man inte på sig dör man. På ett eller annat sätt. Allt går att bota med träning. ALLT. Inaktivitet är livsfarligt, så är det bara.
Men det är som sagt fan inte lätt att leva som man lär när man är nojig.
Det vore ju tråkigt att förstöra knäna med att gå ut för hårt i löpstarten, lyckas jag sabba de lednära strukturerna kommer ju artrosen som ett brev på posten om 10-15 år. Och har jag samma träningsdiciplin då som nu kommer jag aldrig lyckas bromsa sjukdomsförloppet och då kommer jag lida av ömmande knän tills det inte finns någon återvändo och det blir operation. Chanserna för att den blir lyckad är ju minimal om man ser till min överlevnadsinstinkt och jag lär ju knappast briljera under rehaben. Så det blir väl rullstol och osteoporos som följd innan jag vet ordet av det. Sen vittrar jag sönder, oälskad och kattlös. För hur ska jag klara av att ta hand om katter med dåliga knän. Där rök den drömmen, tack så mycket, på grund av att jag fick för mig att börja löpträna.
Nä, usch vad deppigt, hörni. Ingen idé att polera den spåkulan om den ändå visar så dystra utsikter. Jag kanske har fått en släng av vårdepression. Tur att man lärt sig vad som kan bota det. Bara att snöra på de där jävla löparskorna då. FYSISK AKTIVITET, var det ja. Hej så länge.
Min ångest när jag fick för mig att gå upp i ottan för att ge yogan en ny chans.
Lite livsgnista.
Har ni sett? Det finns lite livsglädje i tösabiten igen.
In i kaklet sa jag. Men med måtta, så klart. I lördags blev det powerwalk/jogg 4,6 km, i söndags promenerade jag och Andreas hemifrån och längst Umeåälven i och tillbaka i tre timmar, i måndags blev det powerwalk/jogg 4,4 km och idag så blev det armpass på gymmet och en powerwalk på 6,8 km.
Nu snurrar det i huvudet på er; "Har hon varit aktiv varje dag?! Är det så vist efter sex månader med total pares?".
Nej, det är högst troligt inte, men sommaren väntar inte på någon, ska jag säga er. Och de där små powerwalksen är nog en klok mjukstart från min sida.
Och jävlar vad gött det är att få svettas igen! Få känna lite stolthet och gnista! Känna att man faktiskt gör något åt dallret!
Det firar vi med en Celsius. Eller varför inte två?
Win-win situation.
Igår hängde jag med min kvinna, Karin. Vi strosade på stan och sedan tog vi oss till hennes lya och kollade på djurdokumentärer till sena kvällen. Det var oerhört mysigt.
Men.
Karin har en våg hemma. Jag sneglade på den lite nu och då tills det plötsligt flög fan i mig. Jag ställde ut vågen och hoppade upp på den och fylldes av avsky när jag insåg att jag just uppnått "personbästa" viktmässigt. Jag beklagade mig inför Karin och hon berättade att jag måste ställa ut den i hallen, där det är plant underlag, för hon hade minsann blivit lurad att hon vägde fyra kilo mer än vad hon gjorde genom att ha den ståendes på badrumsgolvet.
Sagt och gjort, jag bar ut den till hallen och gjorde ett nytt försök.
Och gick upp två kilo till. MISÄR.
Det värsta är att jag bara kan beskylla Andreas för 75% av detta i och med att han ständigt köper godsaker åt mig, lagar god mat och skjutsar mig överallt. Fasansfullt ondsint. Men lite ansvar har jag ju faktiskt själv också. Max 13%.
Visst, sjukdomen har gjort att jag inte fått träna, men det hade ju inte skadat att väga upp med att sköta kosten då. Men det är något med självömkan som gör att den går hand i hand med Gott&Blandat och Snickers.
Jag gjorde ett återbesök hos vårdcentralen när jag var klar med pencillinkuren och förklarade att jag fortfarande hade ont halsen. Det gjordes lite småtester som inte visade något och sedan sa doktorn att det var värdelöst att göra en ny långtidsodling för att se om bakterierna fanns kvar så här kort tid efter pencillinkuren. Så jag blev ombedd att gå hem och återkomma om besvären kvarstår om två veckor. 200 kronor fattigare. Och jag som vill ha en jeansjacka.
Detta gjorde mig naturligtivs fasansfullt uppgiven. Jag hade liksom sett fram emot att bli frisk som en nötkärna efter min lilla tablettkur, men icke. Så jag grinade lite och åt en Snickers samtidigt som en plan tog form i min enkelspåriga hjärna. Jag ska nämligen strunta fullkommligt i mina symtom och köra på med träning och allt dylikt som vanligt. Antingen så blir mina vita blodkroppar boostade som attan och jag blir frisk av detta, eller så blir jag dödssjuk och ger det där lilla kompakta läkarhelvetet dåligt samvete. Ja. Jag har alltså inget att förlora på detta med andra ord. Så nu kör vi. In i kaklet.
Mina lungor och jag.
Det som är så kul med utbildningen jag går är att den är varierad. Förra veckan fick vi testa vår lungfunktion och olika andningsinstrument.
Jag blev först sanslöst mallig när min lungvolym visade sig ligga på 127%. 27% över medel för min längd. En fucking tredjedel över standard, i princip. Japp.
Läraren förklarade att man inte kan träna sig till större lungor, men att majoriteten av t.ex. långdistanslöpare eller längskidåkare har större lungor, då de har enklare för uthållighetssporter.
Jag hatar längdskidåkning och långdistanslöpning. Löpning över huvudtaget faktiskt. Ansträngning, rent generellt om jag ska vara ärlig.
Jag fick då lite dåligt samvete över att jag inte utnyttjar denne biologiska fördel som jag blivit tilldelad. Tänk på alla som vill vara löpare men som har små lungor? Som kämpar på i motvind medan jag sitter hemma och andas ytligt och endast vidgar bröstkorgen för att gäspa eller kanske om jag blir chockad över något som händer på Days of our Lives.
Så fort min pencillinkur är över, tänkte jag, då ska jag sträcka ut så väl ben som lungor och sluka mil efter mil med mina löparskor!
Idag skulle vi testa vår kondition på cykel. Jag har ju, som ingen kan ha missat, varit sjuk ett halvår och därför inte kunnat träna alls. Därför frågade jag läraren var jag skulle lägga ribban inför testet.
Han log lite och sa att jag nog ändå kunde börja på 100, och jag gjorde som sas. Så jag trampade på där och mina kära klasskamrater tog plikttroget min puls med jämna mellanrum till läraren på nytt kom för att övervaka vårt arbete. "Oj" sa han och mumlade något om att jag nog låg på en lite för hög puls och att det var hans fel, jag hade ju faktiskt sagt att jag varit sjuk. Jag hade alltså chockerande dåligt syreupptag. Trots mina ENORMA lungor.
Så nu sitter jag här, men två dagar kvar på min penicillinkur och försöker avgöra om dagens incident var peppande eller hjärtkrossande.
Som Elin sa så har jag väldigt bra utvecklingspotential. Ja, det kan ju bara bli bättre. Men samtidigt så startar jag i sjuklig uppförsbacke.
Nåja, jag vet ju vad som måste göras. Jag måste ta tag i denna avsaknad av kondition. Jag måste bara hitta dragläget i den här jävla kroppen först så jag kan trycka plattan i mattan sen. Och då ni. Ja. Då ska lungorna vidgas. Så får vi se om det blir någon luft kvar åt er sen.
En bildserie från förr när jag naivt trodde att jag skulle bli löperska och sen insåg att jag inte skulle bli det. Men skam den som ger sig.
Märklig på Monki.
Jag var in på Monki idag.
Det är sällan jag är det, för jag känner mig så malplacerad. Dessutom känner jag mig disorienterad, det är så mycket märkliga skrymslen överallt och pelare man kan gå in i.
Idag var jag dock där och hittade två stycken toppar jag ville prova. Efter lite möda och besvär fann jag provhytten som först bestod av en slags snurrdörr man måste passera. När jag väl roterat mig in så insåg jag att jag befann mig i en kub av speglar, och jag såg mig själv multipliceras i oändlighet. Detta var väldigt förvirrande och till råga på allt bestod belysningen av något som såg ut som små lysmaskar i taket.
Krokarna som stack ut från spegeln var i form av fjärliar och jag hade ett helvete i att ens få galgarna att stanna uppe på dem.
När jag stod där och försökte byta om utan att tappa fokus på att hålla balansen så insåg jag att två cirkulära fönster i provhyttsdörren satt ungefär i brösthöjd om jag stog för nära den innersta väggen. Fiffigt, butiksplaneraren på Monki. Fiffigt.
Jag började spekulera i om det kanske till och med var spegelfönster, att jag kanske stod i någon slags monter där jag var del i ett konstprojekt och insåg där och då att - nej, jag är för gammal för Monki. Jag är det. Eller bara ohipp, helt enkelt.
Även om topparna var småsöta så bestämde jag mig för att i ren protest strunta i att köpa dem. Dessutom såg man tjock ut i den där förbannade spegelkuvösen. Dålig provhytt.
Nä, nått mer sofistikerat får det bli nästa gång jag ska shoppa. Jag kanske borde beställa hem en katalog. Klingel eller Cellbes? Ja, så får det nog bli.
Det var som den där lilla krumeluren i loggan jag såg ut i provhytten ungefär. Det kanske var det som var tanken. Klurigt.
Min mors dotter.
Min mamma läser detta och jag ska väga mina ord noga nu när jag för henne på tal.
Hon är INTE hypokondriker, men väldigt intresserad av fysiska åkommor och diagnoser. Att spekulera och dra slutsatser utifrån symptom tycks också vara något hon brinner för. Dessutom har jag en känsla av att en liten del av henne njuter när hon får rätt i sina spekulationer och något måste medicineras. Men detta är endast min känsla.
Jag har ärvt detta plus att jag ÄR hypokondiker. Till viss del åtminstone. Och jag ÄLSKAR att förklara för andra hur sjuk jag är.
Som jag tidigare nämnt blev jag förkyld strax efter att jag flyttade upp hit till Umeå, sen blev jag inte frisk. Jag försökte vila ut det, ta till alla huskurer som gått i arv och sådana jag hittat på nätet, träna bort det och gråta hejdlöst, utan reslutat.
Det slutade till och med vara kul att gnälla om det. Och då är det illa.
Så jag gick till vårdcentralen för två veckor sedan. Halsprov och snabbsänka togs utan att påvisa någon sorts sjukdom. Jag kände hopplösheten inombords när distriktssköterskan såg på mig med medlidsamma ögon.
"Vad gör man då?" frågade jag.
Hon frågade hur jag mådde allmänt och jag förklarade att det gick upp och ner, att jag väldigt lätt blev trött och att det var frustrerande. Och så var det så klart främst halsontet som aldrig upphör som besvärade mig och jag hade en prick i halsen som aldrig försvann.
Hon började prata på om hur virus kan avlösa varandra men den där pricken lät inte bra och hon beslutade sig för att ta en titt ner i halsen på mig.
"Du är ju helt klart röd, svullen och irriterad, någonting är det ju!" WOOOHOOO, UPPRÄTTELSE!!!!
Hon beslutade sig för att ta en långtidsodling och skickade på nytt in mig till sköterskorna inne på labb.
Idag hade jag ett röstmeddelande från en läkare som förklarade att jag nu hade ett recept utskrivet för att ta död på halsinfektionen som bosatt sig i min stackars lilla hals.
Lyckan i det, mina vänner. LYCKAN I DET.
Om tio dagar är förhoppningsivs alla symptom bortblåsta och jag kan börja träna igen. Det är några kilon som ska bort, om vi säger så. Men först plockar vi bort bakterierna. Hurra hurra.
Det här med beslutsångest.
Jag har många små egenheter för mig, många svagheter jag blottar för allmänheten att sätta tänderna i och håna. En av dessa är min beslutsångest som är väldkänd i min familj och något de tycker om att fnissa åt men också lider av när den går ut över dem.
En incident som ofta tas upp är när jag var liten och vi, som vi gjorde varje sommar, besökte Furuvik.
Man kunde köpa lotter och samla på sig poäng som man sedan fick byta in för diverse lustiga ting. Jag slet upp lotterna med glädje och när pappa sedan stängde plånboken och sa att det var slut på lottköpandet var det dags att räkna ihop poängen och bestämma mig för mina "vinster".
Där började helvetet.
Det stora priset blev ett större gosedjur. De fanns i form av diverse arter och efter en lagom dos ångest kom jag på att jag ville ha en hund. Hundarna hade dock olika teckningar och halsband på sig vilket spädde på svårigheten. När detta var klart hade jag poäng över och dessa räckte till en gummiödla. Familjen började sucka, prata om lunch och tjata på mig att bestämma mig. Men vänta nu, jag kanske ville ha en gummiorm?!
Efter mycket om och men stod jag med en plyschhund med rött halsband och en giftgrön gummiödla. Gott så. Jag var nöjd med mina val som jag gjort efter noggrannt övervägande.
Men jag hade 5 poäng kvar. Här var det inte mycket att orda om då det endast räckte till en liten miniatyrskruvmejsel. Lättad över detta sträckte jag beslutsamt fram handen mot korgen med skruvmejslar som tjejen bakom disken (som också hunnit bli väldigt less på mig) höll fram. Det är den här biten familjen aldrig glömmer.
Först min målvedvetenhet på väg mot skålen och sedan det tvära uppstannandet när insikten slår mig - skruvmejslarna har olika färger.
Visst, min familj tyckte inte att det var trevligt att stå där och vänta, det förstår jag. Men de verkar inte alls ha förståelse för ångesten jag genomgår vid valet. Jag skulle gärna slita åt mig första bästa, men tänk om jag ångrar mig?!
"ÅÅÅÅÅH" utropade de när de upptäckte min ambivalens över färgvalet vilket fick mig att i panik slita åt mig en, även den grön. Detta gäckade mig dock under resten av nöjesparksturen och en längre tid även efter det. Var det inte så att den lila var finare?
Jag har blivit något bättre med tiden, men fortfarande saknas viss tillit för mitt egna beslutstagande.
Nu är det så att jag då och då skymtat vattenflaskor i glas men med ett gummifodral runt så de inte ska gå sönder så lätt. En bra vattenflaska, helt enkelt, då det länge pratats om det negativa med att dricka ur plastflaskor. Onyttiga ämnen som frigörs och så vidare.
På flaskorna jag sett har fodralet varit ljusrosa och fina. Nyss såg jag en på instagram och fick se vad märket på dem hette och googlade saken. 299kr kostar en liten flaska, vilket kanske är något giftigt, men det är ju plastflaskor också så det kanske är en smäll man får ta.
Jag beslutade mig för att beställa en. Men så såg jag att man kunde göra färgval. Såatteh....
Snälla, gör slut på mitt lidande någon, jag är en sjuk individ.
