Idag ändrades något. Min annars så trygga och behagliga vardag blev ett minfält. Jag kryper, tassar runt, smyger som genom den snårigaste skog.

Dagen började bra. Lite sovmorgon och sedan lite kramar och fina ord innan morgonkaffet. Vi planerade vad vi skulle äta till lunch och strukturerade upp dagen runt de få saker som var inplanerade.

Allt eftersom tiden gick så smög sig ett mörker på. Det blev tystare, kortare och liksom lite kallare. 

Andreas kändes lite nere, det måste vara det som påverkade mig insåg jag. Så jag frågade om något var fel, vilket det absolut inte var. 

Ett par timmar till passerade och jo, nog var han lite deppig. Jag frågade på nytt, "Du vet att du kan prata med mig om något är fel?" och gav min allra mildaste och förstånde blick samt en accepterande hand på hans axel.

Då kom det fram. Han tänker försöka sluta snusa. 

Det är bra, en sund idé och jag blev ivrig i att stötta på alla sätt och vis. Men jag insåg också faran. Att det fanns en tagg där i våran annars så rosa och fluffiga vardag. 

Tyvärr är jag inte den allra smidigaste elefanten i porslinsaffären och lyckades naturligtvis pröva hans tålamod direkt efter uppdagandet om hans avhållsamhetsbeslut. Vi skulle nämligen hänga tvätt och något var fel med tvättställningen.

"Kan man laga det?" undrade jag och Andreas sa att det kanske var bäst att prova det när kläderna som redan hängde var torra och redo för att läggas undan. Jag höll med, det var helt klart smartast, men kunde liksom inte riktigt hålla mig ifrån den.

"Men vad kan det vara, den är ju sned både åt det här OCH det här hållet?!" sa jag och började dra lite i den. Andreas sa på nytt att vi kunde undersöka saken längre fram. Jag höll mumlande med och skulle bara prova räta ut en grej när hela helvetet från ingenstans kollapsade. 

Tänk er in i min panik här. Känn isningen längst ryggraden. Nervositetsryckningarna i ena ögonvrån. Kallsvetten.

"Sa jag inte att det var bättre att vänta?" frågade han lågt.

"Jooo, men det liksom var så svårt att liksom låta bli liksom! Jag fixar detta, det går att tejpa, sätt dig och spela du!" Han började under tystand hjälpa mig att plocka ihop kläderna och jag undvek ögonkontakt likt en labrador som just slitit ut hela sopkorgsinnehållet över köksgolvet. Skamset bar jag ut den sorgliga stålhögen till sophuset och näst intill kröp tillbaka in i lägenheten.

Andreas var inte arg, men besviken. Det värsta.

 

Tiden läker de flesta sår och snart var incidenten ur världen. Vi pratade om hur det skulle kännas för honom att vara utan snus de kommande dagarna och han sa att han nog måste köpa hem lite sött till de gångerna suget blev för starkt. Lite choklad eller någon sorts läsk.

Jaha?

Jag som försöker sluta med godis. Något som jag sliter med dagligen då 85% av mina hjärkapacitet går åt till att tänka på Gott&Blandat. Godis och snacks höjer alla upplevelser. Ska vi se en film? Utan godis?! En kopp kaffe? Utan kaka?! Jogga? Utan ostbågar?!

Men mitt beroende är alltså inte lika allvarligt. Jag sa att jag då kanske borde köpa hem lite snus att ta till när mitt godissug blev för intensivt, men det bara skrattades bort.

Irritationen i mig då, mina vänner. Eller jag blev inte arg på honom, det blev jag inte. Jag blev besviken.

Det blev en kompromiss. Han får helt enkelt köpa massa tuggummin och Läkerol. Jag kan också äta tuggummin och kanske ta en frukt istället.

Sen fortsätter vi våran dödsdans här hemma. Båda med sanslöst god andedräkt.