Susanna

UmeYo, baby. Japp, det tycks bli Umeå til hösten. En sorts utbildning hägrar, nämligen till att bli sjukgymnast. Nu är jag antagen och jag skjuter undan allt som har med tvivel att göra och sysselsätter mig bäst jag kan med annat.

Det fina med Umeå är att Karin Stenman bor där. Min kvinna. Vi var där förra veckan för att umgås lite och känna av hur Umeå hanterar värmen och det var vackert.

Umeå är fint. Karin är underbar. Ja, det kan ju inte gå fel detta.

Jag fick dessutom en roadtrip med nya kärleken, vilket inte alls var pjåkigt.

Vi spenderade vår tid främst på stan och på Karin och Anders balkong. Och vilken balkong sedan.

 

Min syster har många barn. Barn blir sjuka, detta hör till. Förkyldningar, löss, magsjuka, ja you name it. Ungar dras  till virus och bakterier som att de vore en livsnödvändighet för dem, vilket känns oerhört motsägelsefullt. 

För en människa som mig som alltid haft ett halvdant immunförsvar och som hatar att vara sjuk så kan ett möte med sjuka barn vara ganska ångestladdat. Jag undviker det hemskt gärna om möjligheten finns. Egentligen skulle jag undvika mänsklig kontakt överhuvudtaget, men det försvårar ju vardagen tyvärr.

Jag har redan tampats med en förkyldning denna sommar och ser därför till att vara extra nogrann med mina kosttillskott samt att jag överdoserar friskluft och ingefära för att ligga steget före. 

Detta hjälper mig bara så långt dock. Det finns krafter jag inte rår på.

 

Tidigare denna afton så dök en bild upp i min inkorg. Den var skickad från min syster och ämnad min mor. Min mor hade nämligen varit hos min syster tidigare och passat barnen, och nu hade den yngsta i syskonskaran börjat uppvisa vissa typiska symptom för en specifik sjukdom som min syster ville ha råd om. 

Det hade dykt upp prickar i hennes ansikte. Början till blåsor. 

Ja. Vattkoppor. Något jag undvikit i snart 25 år av mitt liv.

Folk brukar bli chockade av detta. "Va, har du inte haft det än?! Det ser man ju till att barn får när de är små!". Ja, nä, jag hade helt enkelt inte det privilegiet. 

Så nu lever jag i ständig rädsla för denna hemska sjukdom, väl medveten om att den blir värre och värre att hantera ju äldre man blir. Man kan tydligen dö av den om man får den när man är för gammal, ändock så lockas jag inte av tanken att medvetet smittas.

 

När jag såg bilden gick jag genom de vanliga faserna i min hypokondri. Först blev jag iskall och hela min kropp stelnade till. Sen började det krypa i mig, min andning blev ytligare och jag började paniskt tänka igenom min senaste kontakt med smittkällan. I detta fallet så är min mor min direkta länk till ondskan. En otroligt påtaglig klåda började sprida sig över min kropp och mina fingrar letade maniskt efter möjliga utslag. Samtidigt som naglarna rev min hud rödstrimmig så blossade en glödande vrede upp. Hur kan någon utsätta mig för detta? Se det som en slags petitess? Hånskratta åt min hälsa? 

Även om just vattkoppor inte misstänktes förrän på kvällskvisten så såg jag det naturligtvis som en attack med ett biologiskt vapen riktat direkt mot mig. Inför mitt inre inscensatte jag de kommande dagarna, hur min syster hemma fnissar hejd- och respektlöst medan jag blir allt svagare och allt mer vanställd. 

 

Jag skriver detta nu som terapi, för att få ut mina rädslor på print och på så vis kanske se det absurda i det och kunna sova gott sedan. Men faktum kvarstår att jag ännu river runt med fingrarna på min kropp och är livrädd för att snart upptäcka de ilskna röda prickarna uppenbara sig ohämmat över mig. 

Det är sjukt att man inte utrotat denna sjukdom ännu?! Samlar någon in pengar till detta?! Gör pärlarmband och trycker tröjor med "Fuck Vattkoppor"?! Det är fan i mig på tiden annars.

Läser någon detta ber jag er att hålla lilltummen för mitt välmående. Kanske hjälper det lite, och jag tar allt jag får. Tack på förhand.

 

Här var vi vänner, jag och smittbäraren. Låt er aldrig luras av barnslig oskyldighet. Ulvar i fårakläder finns i alla storlekar.

 

 

 

Men. Låt oss vara realistiska.

 

Det är ju faktiskt äckligt jävla svinvarmt från och till. Man måste få säga det med. När man vaknar råblöt mitt i natten och verkligen inte vet var man ska ta vägen. När man duschar iskallt för att frysa och tio minuter senare ligga och flåsa av värmeslag igen. När man omöjligt kan hinna med att hålla en jämn vätskenivå eftersom transpireringen ligger sju steg före vattenintaget. 

 

Det är inte gemytligt.

 

Hettan äter mig. Bit för bit bryter den ner mitt psyke och jag kan inte göra annat än att krampaktigt hålla min lilla handfläkt framför ansiktet och söka mig till skuggplatser.

Dagtid när man har tid att sola - visst! Älskade värme! 

Men så fort tanken är att man ska prestera på något vis eller kanske vara social - skjut mig, för satan. Jag skulle vara trevlig och älskvärd under ett möte idag, men fick börja med att knuffa den stackars varelsen ur vägen när denne ville mötas i en kram och skrika "VAR FINNS SKUGGA, VI MÅSTE HITTA SKUGGA!!"

Ja, jag skulle gärna hålla ett fungerande samtal med någon, men tyvärr så har jag fullt upp med att känna mig motbjudande. Dessutom gör vätskebristen att man omöjligt kan hänga med i någon slags tankekedja och jag uttrycker mig mest med halva meningar och fadda, menlösa gester.

Min hy vet inte vad som händer. Det förstår inte hur den ska hantera att aldrig få vila. Den besitter en glans som är x antal nivåer förbi "lyster".

Jag är i fysisk och psykisk obalans, helt enkelt.

Och åter till sömnen, eller avsaknaden av den kanske. När man vaknar en gång i timmen, inlindad i blöta lakan och med håret slickat mot ansiktet. Hur man än gör så kommer man inte undan det kvävande gradantalet. Det lila ljuset i rummet som natten tillhandahåller står för svalka, men dessa nätter är det skimret en ren och skär lögn. LÖGN. 

 

Pjuh. Tack. Det där bara måste sägas. För vi tänker det allihopa, visst gör vi? Men man får helst inte klaga. Inte i kalla Sverige, vädergudarna kan lyssna och straffa vår otacksamhet. Här däremot är vi trygga.

Och nu när detta är på bordet så kan vi börja njuta av värmen igen. Likt åska behövdes det en rejäl urladdning. Imorgon ska jag ta på mig nått svalt och fint och bara ha en sjukt najs dag. 

Ha det fint och så ses vi här nästa gång när det har regnat två veckor i rad och vi vill spy på den där vidriga vätan och är villiga att offra en arm eller två bara för att få tillbaka solen. Hej så länge.

 

 

Jag nämnde tidigare att jag inte tränat så mycket på senaste tiden. Det finns inga ursäkter, INGA URSÄKTER. 

 

Men.

 

 

Jag ska köpa gymkort på måndag. Jag lovar. Det innebär att jag har en dags muskelförfall kvar innan det är dags att bygga på Bissen (biceps reds anm.).

På en slags sammanstrålning med bekanta med rusdryck involverat sprang vi in i en kille jag träffat på gymmet ett par gånger. Den här mannen bistod med livsråd till oss alla under kvällen och vi slet med honom på efterfest för att ta del av så mycket visdom vi bara kunde. Vi började under en kort stund prata om gymmet, då det låg oss båda varmt om hjärtat. Jag berättade att jag inte varit där på två veckor och han berättade att han inte varit där på säkert en månad. I våra låsta blickar utbyttes förtvivlan och vi unnade oss att vältra oss i vårt förfall. Vi skålade för bättring och beach 2015, men stämningen hämtade sig aldrig riktigt efter det.

För faktum kvarstår. Det man bygger upp under evigheter faller på sekunder. Vidrigt men sant.

 

De här dagarna har jag försökt flexa fram de små framgångar jag tidigare tyckt mig uppleva men det blir allt svårare. 

Det är helt enkelt dags att på nytt börja på resan mot stordåd. Att som Fågel Fenix på nytt resa sig ur askan. Drakar lyfter i motvind, och så vidare.

Men först ska jag avnjuta ett glas vin i väntan på att gymmet öppnar.

 

Vad sägs om att återinföra webkamerabilderna förresten? Ja.

 

 

Sommaren kom, kände ni? Värmde upp våra kalla, vilsna själar och lovade bättring. Naiva som vi är svalde vi detta och har nu glömt allt det hemska som tidigare hände. Det blir ju bättre nu.

Jag klättrade upp på ett tak igår och brände ihjäl mig, naturligtvis. Det vore ju inte klassisk sommar annars. Jag smörjde in mig, så klart, bara inte de partierna som jag brände. Baksida lår, främst. Ändå ett överflödigt område på kroppen.

 

Som om inte detta vore nog har jag beslutat mig för att ta tag i konditionen efter en lång förkyldning där all sorters träning har fått ligga på hyllan. Första vändan tog jag med äldsta systerdottern Mie. Hon föreslog att vi kunde ta en promenad istället, men nej, jag ville springa. 5 km skulle det bli, det skulle gå bra. 

Mie började springa direkt, snuvade mig på uppvärmingen, och jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på när jag började lufsa efter den hurtiga tonåringen.

Var det jag försökte få henne att sakta in med, men detta gick bara inte. Vi tog oss hem, och hade jag inte varit så äckligt jävla slutkörd så hade jag skämts över min dåliga kondition, men orken fanns helt enkelt inte till för det.

Jag tog mig även ut själv dagen efter. Här gav jag mig själv lite mer utrymme till att hålla en hyfsat okej puls men pushade ändå tillräckligt för att jag, alltså efter endast två löpturer á 5 km ska vilja säga upp bekantskapen med mina lår. 

Jag måste naturligtvis ut imorgon igen, MEN JAG KOMMER INTE ATT GILLA DET. Så det så. 

 

Jaha, och vad vill jag säga med detta inlägg? Inget särskilt, bara småprata lite liksom. Berätta att jag både har brännskador och muskelskador på/i mina lår. Kanske vinna lite sympati, vad vet jag. Men tack för ordet.

 

Men nu ni är det så där jobbigt igen. Så där ynkligt och så. Hängig är jag. Alltså förkyld.
Halsen gör så där ont som när man var förkyld när man var liten, jag hade glömt hur det faktiskt kändes. Och naturligtvis finns det ingen hejd på hur synd jag tycker om mig själv.

Majoriteten av min dag har gått åt till apatiskt stirrande, jag har liksom varit satt i chock över hur jag faktiskt mår. "Det här händer inte" har jag mumlat om och om igen när verkligenheten slagit mig. 
När jag inte varit apatisk har jag kontaktat dem i min närhet och krävt sympatier. De hjälper dock sällan då det är en väldigt specifik sorts sympati jag söker. När folk säger "Hoppas det är bättre imorgon" eller "Du är nog frisk snart" blir jag rasande.

Hur hjälper det mig?

Har positivt tänkande någonsin löst något?!

Nej.

Det jag är ute efter är att de ska storma in med massa godis och smärtstillande, skrika "JAG ÄR HÄR, DU ÄR TRYGG NU!" och sedan bara lägga sig ner så jag kan koala skiten ur dem. Jag vill kunna klamra mig fast vid en annan varelse, kräva smekningar i pannan och sporadiska "Uffa då".

Jag vill ha närhet, okej?

Men eftersom ingen har gjort sig besväret att ställa upp på detta har jag ätit precis allt jag kommit över istället. För att liksom dämpa såväl sorg som fysisk smärta. Jag har varvat kall och varm mat i hopp om att sätta mina halsmandlar ur funktion så de inte ska kännas något mera. Det har gått så där, halsen ömmar ännu men jag är väldig mätt i alla fall.

Jag ville bara säga det. Kanske väcka någon sorts empati i någon där ute. Stackars, stackars mig.

 

Jag har sett tillbaka på mina glansdagar här i bloggen. När inläggen glödde av frenesi och känslorna aldrig var avtrubbade. Från den tiden där jag läste in allt ur inget och aldrig stod likgiltig inför något.

Jag har kanske mognat. Nej. Mer tappat min ungdom. Blivit sval. 

Det är brist på versaler numera, brist på meningar framstötta mellan sammanbitna tänder. Brist på euforiska omskrivningar av mina starka känslomässiga band till dem i min omgivning.

Kan jag hitta min ungdom igen? Jag vet inte. Men jag kommer leta. Ikväll åker jag till Stockholm för att träffa en del av dem som var med mig under min sista period i naiviteten. Kanske kan vi hitta ett par delar och sammanfoga dem. Detta kan vara början.

Sommaren och ungdomen börjar här. KANSKE!

 

 

 

MEN VAD GJORDE JAG I LINKÖPING DÅ?! Jo jag ska berätta.

Jag har ju sökt lite utbildningar till hösten. För att hålla möjligheterna öppna, så att säga. Och en av dem var Massage- och friskvårdsterapeut i Linköping. 

De som klassades som behöriga blev kallade till intervju. Typ alla klassas som behöriga.

Jag tänkte att Linköping ännu var en svart fläck på min världskarta och behövdes lysas upp, så jag bokade tågbiljetter och hotell för att ta mig an denna lilla studentort. 

Efter fem timmars färd i söndags så var jag framme och kunde leta upp såväl hotell som skola för att kunna känna mig lugn inför morgondagens prövning. Jag och sällskapet gick sedan runt lite för att se vad som erbjöds i staden och avslutade med att leta upp närmsta Hemmakväll för att köpa med en "liten" godispåse för att förgylla hotellvistelsen något. 

Sockerstinn och belåten somnade jag in efter att ha ställt två väckarklockor. Man vill ju inte försova sig när man åkt så långt. 

Jag vaknar med ett ryck. Mattias trynar oberörd bredvid. Helvete. Vad är klockan?! Efter en stunds skapligt osmidigt famlande får jag tag i mobilen och kisar mot den starkt lysande displayen. 00:20. Där och då förstod jag att det skulle bli en lång natt.

Gång på gång upprepade jag den proceduren tills klockan äntligen ringde. När jag sedan tog  mig in i badrummet och granskade mig själv och mina ögonlock som under nattens bravader svullnat upp och tripplat sin normala storlek insåg jag att det kanske inte var de bästa förutsättningarna för att söka en hälsoutbildning. Jag menar, det kanske inte ger det bästa intrycket att se ut som att man precis har bohemrejvat sju dagar i rad, men jag hade inte mycket till val.

Apatiskt stirrande tryckte jag i mig hotellfrukosten och lät därefter mina krumma ben bära mig till skolan 45 minuter innan intervjutiden trots att den endast låg max 20 minuter bort. Jag kan tänka mig att intervjuarnas första anteckning blev "Nervklen".

Jag fick i alla fall 25 minuters konversation med en annan smått nervös sökande, vilket var riktigt trevligt, sedan var det dags för intervju.

Där satt jag med rödsprängda ögon och ett maniskt leende och slängde ur mig klyschor i stil med "mitt absolut största intresse" och "brinnande passion" samtidigt som jag fick bedöma min egen hälsa på en skala från ett till tio. 

Efter intervjun och ett litet prov så tog vi en till vända genom stan, men det spöregnade och luktade surgädda så ingen av oss var väl direkt knäckt när klockan slog 15:00 och det var dags att börja färdas hemmåt igen.

Nu får vi se om jag lyckades peta in något orginellt i mina uttalanden under intervjun, men knappast så orginellt att jag sticker ut bland 180 sökande.

Men jag har fått lukta på Linköping i alla fall, alltid något.

 

Lördagen. Den var fin. Den var verkligen det.

Det började med Mattias vinklade upp persinennerna och försökte med en vanliga finten att säga att det är skitväder i hopp om att jag ska acceptera det och sätta mig vid datorn. Men den här gången hann jag snappa upp att det vällde in osannolikt mycket ljus under den snabba titten och jag bestämde mig för att syna bluffen.

Mycket riktigt. Det var en utedag. Till Mattias stora förtvivlan.

Jag snörade på mig skorna och slet med mig kameran för att tvinga ut min transparante följeslagare på äventyr. Det blåste lite men jag kunde inte backa nu. Friskluft skulle inhaleras och D-vitamin skulle upptas. 

Det blev en hamburgarfrukost i solen och lite sporadiskt fotande, sen häng vid kajen där jag iakttog strömmingsfiske och uthärdade ungefär åtta stycken "Känn på min vad, känn vad kall den här" varierat med sju "Men det blåser ju som fan" innan vi begav oss mot årets fotoutställning av Forsaeleverna. 

När jag fått nog med kultur tog vi oss hem och packade fiskegrejerna för att hämta upp lite fika samt en till Mattias och sedan fånga gammelgäddan. Även där blåste det utav bara helvete, men alla fick fisk. Ja, alltså alla utom jag då. Jag får aldrig fisk. Lika glad är jag för det. Men gladast är nog fisken.

Jag muttrade lite över att det inte blev något gym den dagen, men Mattias börjar bli en jävel på att avleda mörka sinnesmoln och lockade fram leendet på mina läppar igen genom att lova en löptur när vi kom tillbaka. 

Sagt och gjort, när vi kom hem svidade vi om och tog två varv runt vattenhålet. Min kollega hade tydligen sett oss och nämnde detta på jobbet i onsdags.

"När såg du oss då, när vi gick eller sprang?!" frågade jag hoppfull av att han kanske sett mig när jag såg sportig som fan ut.

"Jag tror ni joggade" svarar han vilket inte riktigt var svaret jag önskat.

Nåja, det var i alla fall alltså en dag som absolut fångades och vaggade in Mattias i en falsk trygghet om att han nu gjort rätt för högt antal kommande innesittarhelger, och det kan han ju få tro ett tag. 

Ribban är lagd för sommardagarna. Nu kör vi.

 

 

Okej, jag var i Linköping och stressade loss söndag till måndag, vilket är väldigt ansträngade för en lat individ som mig. Detta har gjort att jag nu ligger sjukt back på energi. 

Måndagskvällen var jag så där skönt trött på, så där mosig och fluffig som man bara blir när man bombats med intryck. Sov alltså som ett barn, men bara några få timmar då jag skulle upp halv sex för att åka till Järvsö. Tisdagkvällen gick till att ta vara på de sista timmarna som Elina var Järvsöbo, vilket också resulterade i en senare sänggång.

Så idag, onsdag, bestämde jag mig för att slopa träning och bara äta en god middag och städa upp lite för att sedan lägga mig i god tid och verkligen få min skönhetssömn. 

Klockan 20:00 kollade jag på klockan och insåg att jag inte börjat städa någonting alls. Och imorgon ska jag ju packa inför helgens äventyr, klippa mig, träna och tvätta. Städningen behövde alltså göras ikväll.  Men jag var ju så trött.

 

 

VA?! JAHA?! SÅ NAIV!

Jag är ju tydligen den mest koffeinkänsliga människan någonsin.

Effekten smyger sig på mig och jag märker inte att jag plötsligt rycker i hela kroppen och slungar mig i tankegångar likt en djugelapa i regnskogen. Nu sitter jag här efter att ha rensat gardroben, pratat hål i huvudet på Karin via telefonen och vattnat sönder mina krukväxter. Förvisso var det bara två timmar sen jag intog den varma drycken, men jag borde verkligen försöka sova nu. Borde, borde, borde. Verkligen, verkligen, verkligen. Mycket att stå i imorgon och så. Men jag är ju förvisso fortfarande ung. Hyfsat i alla fall. 

Det kanske inte skulle skada med en kopp till, förrådet behöver ju röjas. På återseende, mina kära. Den här gången menar jag det verkligen.

 

 

 

God morgon. Här ligger jag med ett pickade kaninhjärta och är klarvaken trots att klockan bara är barnet i lördagsmått mätt. Att jag dessutom överträffade mig själv i uppesittarkväll gör ju inte saken bättre. 

Detta är egentligen bara ett försök till att blogga från plattan vilket hittills går över förväntan. 

Jag kan ju bjuda på lite intagrambilder så länge. Bara för att visa vad livet består mest av nu:

 

 

   

SYND OCH SKAM!!!!

Så känner jag.

Här har ni naturligtvis gått och trott att jag trillade av pinnen på grund av högskoleprovet. Jag dömer er inte för detta, det är en fullt logisk slutsats. Men så är inte fallet, jag har bara blundat för bloggen, slukats av våren och haft fullt upp med sommarpepp.

När jag idag irrade mig in hit så fylldes jag av ånger då jag såg att det ännu är några hoppfulla som kollar in varje dag, oavsett väder och stjärntecken.

Så jag får väl bättra mig. Som jag alltid lovar.

Men vad har jag gjort då?! Jo, allt och inget. Tränat, handlat för mycket på internet, mediterat för lite, ätit saker som inte alls är anpassat för Summerburstformen och så vidare.

Njutit av livet men ändå haft min beskärda del av ångest baserat på så väl åldersnoja som omognad. 

Jag har planer på att bli en bättre människa, som alltid, och även visa mer kärlek i bloggen så jag har något att se tillbaka på. När? Kanske när jag är framme vid en eventuell avsats. Tänker jag hoppa då? Det vet man inte. Det är lika osäkert som att jag lovar att bli mer aktiv här. Men det visar väl sig. 

 

Jag slänger upp en bild från Instagram där det ser ut som jag endast har en framtand i sann hillbilly-anda.

 

Jaha, här sitter jag bland torkade tulpaner och svär över mattetal medan den schizofrene av vädergudarna har lyckats ta över rodret. Aprilvädret har nämligen anlänt en dag tidigt och bjuder på skådespel utanför mina oputsade fönster medan jag undrar vad jag egentligen har gett mig på.

Högskoleprovet är nu bara fem dagar bort och jag inser att jag varken kan skriva, läsa eller räkna. Och det har jag betalat 350 kronor för att få bekräftat. Ja, många saker kan man kalla mig, men åtminstone inte intelligent.

Jag försöker alltså panikplugga matematik, i hopp om att väcka liv i den minimala kunskap om ämnet jag hade tidigare.

 

 

 

Hur det går? 

Ja, vi kan väl säga att jag var lycklig i några minuter då jag hade ett flertal rätt på raken, tills jag insåg att jag kollade på fel del i facit.

Pinsamt? Lite. Förkrossande? Mycket.

Men jag fortsätter väl så här, kladdar grundlösa teorier på ett upprivet kuvert och sveper magsäcksfrätande mängder Celsius de resterande kvällarna fram till den stora dagen.

Så ni vet var jag finns, menar jag.

Våren är ju typ här, det är den ju. Men ändå dröjer ett mörker kvar. Känner ni? Eller är det bara jag?

Jag har försökt att båda äta och sova bort den där svärtan, men jag blir bara tjock och ännu tröttare, så nu måste jag byta riktning. 

Det gäller att hitta vårens soundtrack. Därför har jag suttit mycket på Spotify och sökt och sökt. Jag var på vippen att ge upp, svor över att det inte har kommit något nytt och fräscht, och började till och med ge upp hoppet inför Summerburst.

Men så tog jag mig in på en lista tillhörande en av mina Spotifyhjältar och hittade Mitch Murder. Hoppet väcktes. 

Visst, det kanske inte är peppande gymlåtar, kanske inte heller hetsdansa naken i ensamhetslåtar, men de ger skön feeling. De är helt enkelt soundtracket för vårkvällarna. Något att mjukstarta sommaren med. 

 

 

Eller detta då om man vill ha något mer poppigt och coolt.

 

 

Sådär. Nu är du välkommen våren.

 

Förra helgen? Ja, då var Karin här. Denna ljuva kvinna gav mig tre fulla dagar av umgänge då hon anlände torsdagen och åkte hem på måndagen. 

Vi kollade in Hudiksvall, där vi hälsade på vår gamla folkhögskolelärare Erik, och sen har vi strosat, ätit gott och bara njutit av varandras sällskap. 

Det är något olycksdrabbat över mig och resor, tydligen. Och man ska ju inte ropa hej. 

Nu har ju Tyskland beslutat sig för att flyga hem sina resenärer samt stoppa inresorna till Egypten. Sverige låter fortfarande folk åka hämningslöst, men något säger mig att det är tidsfråga innan även dem stoppar resorna.

Faktum är att man nog gör klokast i att avboka. 

I helgen ska vi se om nått annat lockar, annars får jag väl se det som att det inte blir en veckas svullande som ställer till Summerburst formen. Alltid något.

Beställde dessa som tröst. Kommer snart springa jättefort och jättesnyggt.

 

Jaha, se där ja. Det bokades visst en resa ändå. 

"Bara gör det nu" sa resesällskapet som tröttnat på mitt tjat.

Och så var det gjort.

 

Självklart krävs det att ledighetsansökan går igenom, så ännu kan det blir så illa att avbokning krävs. Men ändock, ett steg i riktningen. I skiftet april/maj blir det i så fall.

 

Så hur reagerar en oroare/drömmare/grubblare på detta? Jodå, vi befinner oss i en centrifug bland eufori och terror, jag och mina andra jag. 

Jag går igenom vad jag istället kan köpa för respengarna, vilka sommarkläder jag ska bära upp från förrådet, vad som kan gå fel med resesällskapet innan avresa, vilka aktiviteter vi ska njuta av, tänker att det kanske regnar, visualiserar övningarna i hotellgymmet som såg roligt ut, ger mig fan på att de på nytt kommer stoppa resor till Egypten igen. Och så snurrar det; runt, runt och upp och ner.

 

Men det blir ljuvligt detta. Så. Fantastiskt. Ljuvligt. 

Om vi får ledigt och inresorna inte stoppas, det vill säga.

 

Det här vädret, hörni? Inte okej när man bor lite högre upp. 

Till och från har plusgraderna hälsat på och tagit med sig fågelsång och solsken, men just som när man börjar lita på den och tro att våren äntligen är här så sviker den igen, låter snön falla och minusgraderna gnaga på smalbenen på nytt.

Jag började kolla resor förra veckan. Men det är ju dyrt om man vill åka till värmen så här års, och oftast så krävs det ju två veckor för att det ska löna sig med flygtiden. När jag kollat lite och suckat över de fina rummen och de långa stränderna så insåg jag nog att resan får vara. Kanske till hösten, tröstade jag mig och påminnde mig om att solen faktiskt sken här också och att våren faktiskt var på intåg.

Och så kom torsdagen.

Torsdagen from hell. Med kräksnö, blixthalka och dödslängtan. Så då gick jag in på resesajten igen och kollade upp Egypten.

Inte vansinnigt lång restid, varmt om man vill resa i låt oss säga april för att ha lite bränna med sig in i våren här hemma, och hyfsade priser då det är lite risky buisness att åka dit just nu. Men jag skjuts hellre i en solstol med en Calippo i handen eller halkar och bryter nacken i Sverige. 

Mitt planerade ressällskap är lite utav en räddhare när det kommer till flyg men med tanke på klimatet här ska jag nog kunna övertala ändå.

Kanske är detta bara drömmar, men då tar jag hellre ut lite glädje i förskott än att börja räkna på fallhöjden från kontorsfönstret.

 

 

Mindre glad chey när mössan krävdes.