Nils uppsöker ...
Nils uppsöker en läkare för en åkomma han har.
Läkaren undersöker Nils grundligt och efter ett tag säger han:
Du måste sluta onanera
Varför då? undrar Nils, och läkaren svarar:
Jag håller ju på att undersöka dig!
Tömde just diskmaskinen...
En liten illustration så ni ska förstå allvaret...
Den är en skaplig kyss man åker på ska jag säga er.
ELON, how can you know so much, and still sell crappy dishwashers.
Livshotande.
Diskmaskinen, problemet eskalerar..
Eken fick erfara detta, så han gick lite djupare och konstaterade att det inträffar då man lyckasvidröra diskbänken och diskmaskinen samtidigt. Och nu pratar vi inte om lite statisk elektricitet heller som knäpper till lite, utan det är så att hela armen domnar av efteråt.
Det måste åtgärdas... Snarast.
Jobba
Om 20 minuter börjar jag. Det är Oktoberfest som firas. Detta kommer sannerligen innebära fulla gubbar som dricker öl och massa disk... Inte ett hallelujamoment precis.
Wish me luck.
Dishwasha!
Eken var måttligt nöjd över sin nya syssla. Nu har vi en diskmaskin.
Jag älskar den.
Den rengör klanderfritt, glasen gnistrar och man kan spegla sig besticken.
Det är bara att fylla den, trycka på start, sen tömma den. Simpelt.
Däremot har den börjat jävlas med mig. Idag fick jag för fjärde gången en kraftfull stöt då jag skulle öppna den efter avslutat programm.
Jag har överseende med detta, ser det som ett nyckfullt litet bus.
Än så länge...
"Hello Gali"
Lennart vs. Susanna 3-0
Jag dök upp en tisdag, han sa: Kom nästa onsdag.
Jag dök upp nästa onsdag, han sa: Kom nästa tisdag.
Jag dök upp nästa tisdag, idag, och han sa: Nästa vecka, då börjar vi med ditt kapitel, kom då.
Tre gånger har jag blivit snuvad på konfekten. Han gillar mig inte.
Denna dag fick jag iallafall sitta med och räkna li för mig själv. A small victory on my part I guess...
Sambofällan
Jag vet även själv att jag är på väg att vandra den vägen och föraktar mig själv. Inte för att jag är på väg att gå upp i vikt, utan för att jag vet om det men inte gör något åt saken.
Ännu ligger jag på samma blygsamma kiloantal, men det kommer inte dröja länge förän jag trillar dit.
Och hur kommer detta sig då? Jag är ju en sån som gärna börjar leva nyttigt och får diverse knäppar nu och då ang. hur jag ska förändra mitt liv, men ändå aldrig riktigt lyckas...
Eftersom Eken jobbar borta underveckorna så har jag mycket tid då jag går ensam, och under denna tid hinner jag grubbla rikligt. Jag lägger upp scheman för mig själv, inhandlar nyttig mat, läser på om effektiva träningsformer och ekologiska matvaror. Men så lider veckan mot sitt slut och Eken stiger innan för dörren, jag ser in i hans valpögon och vipps så hör jag mig själv säga: Ska vi beställa kebab och köpa godis?
Samma visa varje vecka...
Vad gör han med mig?! Jag vet hur fel det är samtidigt som jag säger det men ignorerar mig själv. Gör han mig olycklig så jag måste tröstäta? Eller försöker jag göda honom och drar med mig själv i fallet? Är det under veckorna jag är olycklig och svälter mig själv, för att iställlet uppnå total eufori då mannen kommer hem och ta igen alla kalorier jag nobbat under veckans gång?
Jag vet inte.
Samma sak med mina joggingturer som jag säger att jag ska börja med varje morgon. Så jag ställer ihärdigt klockan på en timme senare och tänker- Imorgon då måste jag verkligen, fast jag vet att jag kommer vara trött. Startar jag bara mp3:n så kommer jag igång!
Men nej, när klockan ringer så tänker jag tillbaks på det jag sa dagen innan och idiotförklarar mig själv samtidigt som jag slår hårt på snoozeknappen. Jag känner då att min kropp absolut inte vill gå upp och lyder den. Några timmar efter det tänker jag- Imorgon, då jävlar!
Jag förstår inte, jag känner mig själv så väl, men ändå vet jag inte hur jag ska bryta detta mönster.
Myskilona kommer snart ta över, och det finns inget jag kan göra för att stoppa dem...
Enkel matematik
Det här vill jag äta:
Det går inte ihop. Lösning saknas. Fuck.
Mig genom andra...
Jag gick och pratade med Phäntie i telefonen på ica, men så ska jag välja glass och känner att jag måste ägna min fulla uppmärksamhet åt detta, så jag ger över telefonen till Eken så han kan underhålla henne under tiden. De börjar prata om vad han ska har tänkt att jobba med, efter att denna säsong är slut. Troligen kommer att jobba långt borta upp som förslag och jag hör Eken säga:
-Nej, hon som verkligen behöver sällskap, speciellt nu till vintern då det börjar mörkna.
Det visste jag inte.
Att jag är en sån som verkligen behöver sällskap i mörkret.
Visst, jag kan erkänna att jag är lite mörkrädd, men inte att man verkligen sätter in mig i den kategorin kom lite som en chock.
"Sanna, ja just, det är hon som behöver sällskap och är rädd för mörkret va?"
Jag upptäcker nya saker om mig själv. Ständigt.
Min vän Vattenkokaren.
Jag gillar tanken så mycket att jag numera kommer skriva ordet Vattenkokare med stor bokstav, versal, som man gör med Gud.
Det går så oerhört fort. Man har sin kopp te på en minut. Och makaronerna blir verkligen klara på 8 minuter, man behöver inte lägga till ytterligare fyra minuter för att vattnet ska koka upp i kastrullen.
När jag var liten hade vi ingen vattenkokare.
Där fick man vänta länge på sin pasta.
Det var först då jag flyttade ihop med Eken som jag introducerades för denna bekväma hushållsaparat.
Jag fnissade lite, sa att jag tyckte det var onödigt. Kanske tillochmed himlade lite med ögonen då han använde den, tänkte att - Gud vad löjligt, ännu ett steg till i matlagningen!
Men tids nog började jag inse vad mycket tid man sparade. Att Vattenkokaren faktiskt fyllde ett syfte.
När jag nu de senaste åren även samlat åt mig några extra vuxenpoäng genom att börja dricka te så är vattenkokaren oumbärlig.
Till och med min mamma har skaffat än, nu när jag flyttat ut. Även hon är imponerad.
Så jag säger det igen. Vattenkokare is the shit.
Sanna Storkok kan man kalla mig nu!
Igår efter plugget bjöd jag min kära väninna fröken Ädel på currygryta. Vi båda lunchade på utav bara sjutton, sen gjorde jag sex matlådor av det som var kvar samt att det räckte till en portion till mig med, som middag.
Idag lagar jag grynkaka! Detta ska frysas in och sedan mätta magar flera måltider framöver!
Inte nog med detta, jag sorterar även min garderob och imorse dammsög jag samt åkte till mamma med tvätt.
Inte för att skryta, MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA DUKTIG!!!
Hell Yeah!
Ledsnat...
Men vad är det bästa att göra när man mår så här? Lyssna på 80-talet. Så här kommer en till goding.
Det eskalerar.
Halsen, huvudet, varenda muskel. Det gör ont. Jag snörvlar och gnäller nonstop. Det är inte roligt längre!
Stackars, stackars mig...
Don't stop believing
Förkyld...igen.
Det värsta jag vet är smärta och att frysa. Nu sitter jag här och kombinerar mina två värsta fiender. Jag har fruktansvärt ont i huvudet och i halsen samtidigt som jag fryser häcken av mig. Nästäppan gör varken ont eller bidrar men kyla men den är inte rolig den heller.
När jag var liten så spenderade jag dagar som dessa genom att gå upp ur sängen coh gå direkt till soffan. Där kollade jag på hjulben och gråben, samtidigt som mamma passade upp på mig med diverse drycker och mat.
I somras då jag var sjuk åkte jag hem till mamma för att återuppleva detta igen.
Jag åkte dit, la mig i soffan, och startade min favorit gällande tecknat.
En sak till ska sägas om denna älskade VHS: Hjulben och Gråben-avsnitten var typ en kvart långa, som max, och gick på nyhetsmorgon några minuter i sju. Min mamma spelade in alla dessa åt mig, samt lite rosa pantern då det gick, och jag är henne evigt tacksam för detta. Hon krånglade alltså med inspelningsband och gjorde sig varje morgon mödan att trycka på rec. just i rätt tid. Tack mamma.
Nåväl jag återvände hem för att få samma behandling. Denna gången fick jag dock ett tillskott i huskurssamlingen. Det var någon slags blandning av te, honung, mjölk, något mer och sprit. Den här blandningen var så groteskt äcklig. Här snackar vi inte någon mysdrink, inte. Nej, jag fick tvinga i mig den där koppen som aldrig tog slut.
Nu stannar jag hemma istället, och dricker sprit jag tycker om.
Vetskapen om att ingen finns som kan sköta om mig är mycket tung att bära, men sånt är livet. Jag går och lägger mig igen. Tyck synd om mig, för det gör jag.
No promises, no demands.
Love is a Battlefield...
Glöm inte det.
Den unga mamman
Jag var till Hudik igår med min mor och min syster. Min syster har under sina dryga 30 år avlat fram fyra avkommor. De var också med till Hudik.
Jag tog på mig rollen som den mysiga mostern från scratch och erbjöd mig att bära runt på den ygnsta pojken medans de andra var och köpte en gitarr till den äldsta dottern.
Så där gick jag, med en ettåring på höften och kikade på skor och kläder. Det var inte det lättaste, ska jag säga er.
En ettåring väger rätt så mycket och dessutom så är det svårt att få grepp om dem, man måste ständigt ta omtag vilket leder till att kläder trasslas till och hej och hå. Bökigt måste jag säga.
Hur som haver så är väl de nyss nämnda omständigheterna petitesser när man jämnför med blickarna jag fick.
Den unga mamman, den för unga mamman, som knatar runt i klackar och kollar på kläder med en försummad ettåring på höften... Jag hade nog slängt ett extra dömmande öga på henne jag också.
Detta är dock inte hela bilden, lägg till att han dagen före ramlat på inskolningen på dagis och fått ett groteskt blåmärke på kinden. Jag är inte bara en 19årig mamma, jag misshandlar mitt barn också.
Det här med att försöka leta kläder var något jag gav upp rätt fort, så jag beställde en bägare glass istället som jag och pojken delade på tills han rätta mamma kom tillbaka.
Livet som ung mamma är hårt, lär av mig, folk och fä. Håll i hop benen, flickor!
Att alltid få svar.
Det är artigt.
Det är hyffs.
Och det gillar jag.
The boss is going down
Eken, min sambo och sämre hälft, har börjat bli mer och mer diktatorisk. Jag som förr styrde i vårt näste med järnhand, har kommit av mig alldeles när han började med dessa fasoner och lyder honom likt en liten hynda.
Detta måste få ett slut.
Förut så bad han snällt om saker men nu är det bara- Stoppa in två skivor i rosten. -Skölj tallriken efter dig. -Kör undan bilen o.s.v. Kort och koncist, för han har märkt att detta funkar på mig. Direkt åker svansen in mellan benen på mig och jag utför uppgiften, rädd för vad som annars kommer att inträffa. Kommer han att bitch-slap:a mig? Kasta ut mig? Kleta tuggummi i mitt hår?
Detta går inte längre.
Jag ska återta min tron som härskarinna här i boningen. Just wait and see, soon you're gonna be my he-bitch again!
Tisdag
Idag är om möljligt värre. Jag känner mig yr, matt och har så där ont i halsen. Försov mig också, Sara ringde och väckte mig nyss, då jag själv inte ställt någon klockan dagen före pga hjärnsläpp.
Borde jag gå och lägga mig igen?
Troligen.
Funkade min teori igår ang. mackorna?
Nej.
Kommer jag gå och lägga mig igen?
Ja.
hygien- ett nödvändigt ont
Det var inte lätt, ska jag säga er, men nu sitter jag här och luktar gott.
Att sitta i badkaret när jag duschar är något av en standard eftersom vi inte äger något duschdrapperi, däremot så var det här med att tvätta håret utan att blöta upp ryggen något av en pers. Hade sambon varit hemma hade jag kunnat sitta där i badkaret likt en fet överklassunge och utropat- Badda mig, badda mig då för tusan!!! Men nu var jag ensam. Jag kämpade på tappert, och jag skulle nog kunna säga att jag säkerligen fick det att se enkelt ut med min viljestyrka och precison. Och mycket riktigt gav mitt slit resultat. Jag är nöjd med mig själv.
Rostade mackor
Blev just sugen på att ta ett långt varmt bad, något jag tänkt göra i ett par dagar nu, men tidsbrist har lett till att simpla och snabba duschar har fått duga. Men nu är jag sugen på att bada, och jag har tid till det. Men 13.30 idag så var jag och snittade bort ett födelsemärke från ryggen och nu ska jag vara försiktig med att blöta upp det partiet på ett par, tre dagar så där. Och idag är jag sugen på att bada. Life's a bitch.
Jag kallar denna: Ångest då man inte får bada, från förr i tiden... alternativt: Mätt på rostade mackor med ost och marmelad, från förr i tiden.
